Afrikabloggen

For att lasa om var nya spannande resa till Afrika, las har:
http://lovisaniclas.blogg.se/afrika/


Bergsbestigning 5000m, ett helvetesaventyr

Av nagon outgrundlig anledning, kanske for att vi anda testat det mesta den har resan, bestamde vi oss for att avsluta resan med att bestiga berg. Numera vet vi att vi aldrig nagonsin igen tanker ge oss pa att klattra berg.

Drivna av den kaxiga tanken pa att som forsta gangs-klattrare kampa oss uppfor varldens nast hogsta bergkedja, Cordillera Blanca, och lyckas overstiga Europas hogsta topp Mont Blanc (4800m) skrev vi upp oss pa en tredagarstur.

Ursakta spraket men fy helvete vad fruktansvart det var. Vi har aldrig matt sa daligt och varit sa fruktansvart utslagna i hela vara liv. Vad tankte vi egentligen? Att det skulle vara latt att klattra berg? Att det skulle vara mysigt att i komplett morker pa alldeles for hog hojd kampa sig upp och ned for steniga, branta bergsvaggar? Att hojden inte skulle vara ett problem efter att Lovisa under hela natten i base camp drabbats av kvavningsattacker? FRUKTANSVART FRUKTANSVART FRUKTANSVART!

Vi har aldrig varit sa redo att aka hem som nu.


Arequipa, Ica, Huaraz

Hej allihopa!

Vi har inte sa mycket tid pa oss att skriva ett inlagg utan vi ska mest sammanfatta vad som hant sen vi skrev sist.

Forst begav vi oss fran Cuzco till Arequipa, Perus nast storsta stad, som i folkmun kallas den vita staden da den ar byggd av vit sten fran de omkringligande vulkanerna. I Arequipa besokte vi bland annat det beromda nunneklostret fran 1500-talet som ar som en egen liten stad. Klostret anvands fortfarande men nunnorna bor nu i nya avskilda byggnader och gar med pa att turister vissa timmar far besoka utvalda delar av klostret, i utbyte mot att staden restaurerar upp manga av de gamla byggnaderna som rasat i jordbavningar.

Arequipa




Fran Arequipa tog vi en nattbuss till staden Ica, belagen i den torraste delen av Peru. Val dar bosatte vi oss i utkanten av Peru i ett litet oas-liknande omrade (Huacachina) mitt ute bland sanddynorna. Forutom att vi agnade lite tid at att sola och bada i hotellets pool (vi kande oss fortjanta av det) utnyttjade vi sanden genom att aka sa kallad sandboarding. Som snowboard fast pa sand alltsa. De brantaste backarna (alla i gruppen undrade om det verkligen var sakert att aka nedfor dessa) tog vi dock pa mage vilket gick i en otrolig fart. For att gora turen annu mer kittlande aker man en lustigt utformad bil upp och ned for sanddynorna bade innan och efter sandboardingen. Det var lite som att aka berg- och dalbana fast med vetskapen att man inte har en sakerhet i form av rals. Ja, herregud.


Ica med sandoken





Fran Ica tog vi ocksa en tur till vad man kallar for "Poor Man´s Galapagos". Det ar lite som Galapagosoarna fast for lite fattigare personer alltsa (Galapagos oarna ar snordyrt!) och eftersom att vi ar fattiga backpackers nappade vi direkt. Forutom att vi fick se oar fyllda av guano (ni lite mer bildade vet kanske att guano ar fagelbajs som en gang tiden fick Europas stormakter att slass med varandra for att fa tag pa godslet vars kilopris oversteg guldets) stiftade vi ocksa bekantskap med sjolejon, pingviner, pelikaner och en mangd andra lustiga faglar.


Islas Ballestas eller "Poor Man´s Galapagos"





Nej, nu maste vi verkligen kila! Klockan ar atta och vi maste packa, ata middag och vila upp oss infor vart kommande aventyr. Vi vill inte avsloja nagonting men vi har tankt att utmana oss sjalva lite extra sahar vara sista dagar. For er som blir superoroliga nu kan vi saga att det ar som en lang vandring fast lite mer komplicerad. Justja, staden vi befinner oss i nu heter Huaraz och ligger i norra Peru.

Bered er pa nya haftiga bilder! Nua ar det inte langt kvar tills vi kommer hem!

Whitewater Rafting

Som sista aktivitet i Cuzco valde vi att gora whitewater rafting, eftersom det ar en sport som man inte kan praktisera pa speciellt manga platser pa var jord. I Cuzcoomradet kan man aka pa tre stora floder. En av dem ar for lugn for att koras under torrperioden, en av dem tar tre dagar att aka, den tredje valde vi.

Tillsamans med 18 andra personer och sex guider i 25 arsaldern, som dock fortfarande vantade pa att pasera hogstadiealdern mognadsmassigt, akte vi de 2 timmarna till floden. val dar fick vi vatdrakter hjalmar och flytvastar samt en kvarts instruktion innan det var dags att ge sig av. Vi gjorde ett forsok att komma med en grupp helst utan tontiga tjejer. Det gick dock inte sa bra. Med oss i baten fick vi fyra mesiga israeliska tjejer. Trots instruktion kunde ingen av dem padla sa som vi blivit visade. Inte heller ville de lyssna pa instruktorens engelska kommandon, utan gjorde istallet ett forsok att lara honom hebreiska. Efter att vi sjalva hade paddlat runt baten ett tag, var det svart att dolja skadegladjen nar tre av tjejerna ramlade av baten eftersom de inte kunde halla i sig tillrackligt bra.

Efter ett tag fick vi dock byta till platserna langst fram i baten vilket lyckligtvis innebar att vi slapp se deras patetiska forsok till padeltag och istallet fick njuta av upplevelsen. Det kandes ocksa battre nar vi sag att de andra batarna var fyllda med ungefar lika manga halvmesyrer till paddlare.

Trots att det var ca 9 manader sen regnperioden sa hade floden absolut sina vilda delar, med hoga vagor och starka strommar. Det ar vart allt febrilt paddlande for de stunder da baten ramlar ner for ett litet drop for att dyka ned i nasta vag sa att man blir helt blot, eller nar man dras med i en strom sa stark att man tappar kontrollen over baten och bara aker med.





Till sist tre orelaterade tillagg;
*Samma dag som white water raftingen var det lokalval i Peru. Vi fnittrade gott at att det 1. ar forbjudet att dricka i Peru dagen innan samt valdagen och 2. att rostvagran forlaggs med boter som 3. ar olika stora beroende pa om man ar "not poor", "poor" eller "very poor".

* Spana in det har och njut av hur samlat och demokratiskt vart alskade Bolivia styrs
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/mucka-inte-med-morales_5452577.svd

* Hamtat fran Linus facebook for er som inte anvander det (obs janitor = vaktmastare):

"Min
janitor undrade precis om jag haft några problem med rören. Då svarade
jag att jag inte märkt något och att det inte var en så passande tid
att kolla nu eftersom jag skulle iväg till jobbet. Då svarar han "OK,
inga problem jag finns här i eftermiddag. be mamma ring mig om ni
...skulle upptäcka nåt läckage". HAHAHA man ser alltså inte myndig ut?"

Hahaha Limpz, du fortsatter alltid att roa oss! Kanske inte ar sa konstigt att folk brukar tro att vi ar tvillingar/jag ar din storasyster trots allt /Lovisa

The one and only Machu Picchu

For att vara arlig var vi lite radda att vi inte skulle uppskatta Machu Picchu fullt ut efter att ha spanat in sa manga ruiner runt Cuzco och Sacred Valley. Vi korde dock fullt ut anda och satsade pa att vara bland de 200 forsta personerna dar pa morgonen.

Det finns tva satt att ta sig till Machu Picchu. Antingen gor man en fyra dagars vandring langs nagot som heter Inkaleden som slutar i Machu Picchu, eller sa tar man buss fran den narliggande staden Aguas Calientes (som lever pa Machu Picchu-turister). Eftersom att Inkaleden for det forsta maste bokas minst sex veckor i forvag (vissa pratar om ett halvar) och vi dessutom verkligen inte hade tid till att vandra i fyra dagar valde vi bussalternativet. For att komma till Aguas Calientes tog vi ett tag pa fredagskvallen fran Cuzco. Vi hade inte bokat nagot boende men det visade sig inte innebara nagra svarigheter nar vi kom fram. Sa fort vi klev ut fran perrongen kastade sig en stor folkmassa pa oss som alla skrek ut priser for dubbelrum och viftade med sina sma bilder pa rummen.

Eftersom att vi hort att Machu Picchu upplevs bast pa morgonen innan alltfor manga turister hittat dit hade vi bestamt oss for att vara dar pa morgonkvisten. Vi fick dessutom hora att om man ville klattra uppfor Wayna Picchu (det storsta berget som syns i bakgrunden pa den klassiska Machu Picchu-bilden) var man tvungen att vara bland de fyrahundra forsta personerna pa plats da endast sa manga tillats bestiga berget per dag. Forsta bussarna upp till Machu Picchu avgar 5.30 varje dag och eftersom att man bade maste tavla mot folk som strommar in via Inkaleden samt via bussarna galler det att koa tidigt. Strax efter tre pa morgonen steg vi upp for att satta oss i ko klockan fyra.

Det blev en lang dag i Machu Picchu fran strax innan kl 6 pa morgonen till strax efter klockan tva pa eftermiddagen. Men oj sa bra det var! Staden ligger verkligen haftigt till hogt uppe bland en massa skogsbekladda berg och himmel som snabbt vaxlar mellan klarblatt till beckmorkt. Aven langre ned an staden kunde man se moln fort (extremt fort faktiskt) svischa forbi. Inramningen med den haftiga naturen gjorde mycket men staden i sig var ocksa fantastisk. Sa intakt och sa mycket storre an vad man forstar av bilder. Dessutom finns det manga lamningar pa andra av bergen inklusive hogst uppe pa Wayna Picchu dit vi gick. Man pratar om att runt 20% av staden aterstar att grava ut. Forutom det stora omradet som staden med dess kringliggande odlingsterasser tar upp sa kande man fort nar man kom in den urbaniserade delen hur stor den egentligen var. Det var ett virrvarr av hus och trappor som samsades med heliga tempel med religiosa eller astronomiska funktioner. Bara genom att vandra upp och ned for alla trappor i staden (inkafolket var verkligen ett bergsfolk!) far man sig en ordentlig work-out. Att dessutom bestiga Wayna Picchu adderade lite svettproduktion och kaloriforbrukning men oh sa vart det var! Utsikten uppe fran berget var helt underbar och darifran kunde man verkligen ta in Machu Picchus storlek samt se lamningar pa andra bergshallar som inte syns fran sjalva Machu Picchu.

Det finns manga teorier till vad Machu Picchu en gang var (Inkakungens sommarstalle t.ex.) och en av dem ar att det skulle varit ett religiost och spirituellt center. Vi bada holl med om att laget och stamningen i Machu Picchu verkligen skulle vara perfekt for en sadan plats.


Att besoka Machu Picchu var en av vara absoluta hojdpunkter sahar langt i Sydamerika. Ak hit om ni far mojlighet. Bolivia ar svarare att ge sig pa om man inte ar beredd att leva som en backpacker men Cuzco med Machu Picchu ar anpassat till rika amerikanska turister (och inte till en backpackers planbok, fy skams!).

En annan kul detalj som ni inte far missa ar att bergen i bakgrunden ser ut som ett manniskoansikte i profil. Vissa tror att "den vilande manniskan" ar en av huvudanledningarna till att Inkafolket valde just denna plats till att bygga Machu Picchu. For er som har lite svart att se det sa ar det hogsta berget (Wayna Picchu) nasan, berget langst till vanster hakan och de tva sma kullarna emellan ska vara lappar. Ogat syns tydligare nar ljuset ligger pa fran ett annat hall.






P.S Sa ju att vi skulle krossa Gnaget! Harliga Djurgarn! D.S

Inkaruiner runt Cuzco

Efter att ha agnat tva inte helt perfekta dagar at att undersoka de bevarade Inkalamningarna kring Cuzco, ar det med gladje vi taggar infor att imorgon ta taget mot Machu Picchu. Att besoka den gamla valbevarade, lange bortglomda, Inkastaden ar av manga ansett som en av Sydamerikas absoluta hojdpunkter.

For er som inte ar helt inforstadda med historien byggdes Machu Picchu nagon gang pa 1400-talet av Inkaindianerna. Nar spanjorerna kom och erovrade Inkariket glomdes den hogt belagna bergsstaden bort. Med tanke pa hur forstorda manga av de andra ruinerna narmre Cuzco ar var det nog tur att Machu Picchu blev forlagd i glomska under manga ar. Andra upptackta ruiner har dels blivit plundrade, dels forstorda av prestigeskal och dels forstorda da spanjorerna anvande stenarna for att bygga sina egna kyrkor. Manga ganger ar spanjorernas kyrkor byggda ovanpa gamla Inkatempel. Hur som helst var det en amerikan som 1911 upptackte "the lost city". Med sig hem till univeristetet Yale tog han en hel del vardefulla Inkaforemal och fortfarande ligger Peru i en bitter konflikt med Yale om vilka foremalen egentligen tillhor.





Aven i sjalva staden Cuzco finns det spar av Inkamurar och som tidigare namnt ar manga kolonialbyggnader byggda ovanpa Inkastrukturer. Dessutom finns det manga ruiner belagda strax utanfor Cuzco och aven en liten langre bit bort i en dal som kallas "Den heliga dalen". For att kombinera vart nya gemensamma favoritintresse ridning (atminstone ar det min plan att Niclas ska halla uppe sin nyfunna hastkarlek) och ruinutforskning bokade vi en tre och en halv-timmarstur till fyra ruiner precis utanfor Cuzco. Ridningen skulle paga i ca tva timmar och sedan skulle en och en halv timme vigas at de olika ruinerna. Blasta blev vi och istallet for en harlig upplevelse fick vi rida pa varldens trakigaste hastar i tjugo minuter ouppfor en stenig kulle, ta en lokalbuss och besoka tva ruiner sjalva, rida tio minuter tillbaks till ranchen (da det gick lite snabbare i nedforsbacke) och sedan sjalva ga langs vagen och besoka de tva aterstaende ruinerna. Dessutom var pojken som skulle ridit med oss totalt inkompetent, gick bakom oss hela tiden istallet for att sitta pa en egen hast och slog bara hastarna med en pinne hela tiden. Vid ett tillfalle slog han till och med pa hastarna sa att de hoppade ut i en trafikerad vag. Nog fick vi, hoppade av hastarna och efter ett fullkomligt lonlost gral pa spanska (fick i alla fall in att pojken behandlade hastarna daligt och att deras tur sog, alltid nagot) utan framgang insag vi att vi fick ta striden med var travel agency istallet nar vi atervande till Cuzco. Vi fick i alla fall se alla ruinerna och dessutom gav travel agency:n oss halften av priset tillbaka.





Foljande dag, vilket ar idag, tog vi en busstur till "Den heliga dalen" for att utforska tre mer valbevarade (da de varit langre ifran spanjorernas kyrkbyggar-klor) stadslamningar. Dessutom hade vi med oss en guide. Guiden var helt okej men inte mer, lunchen var graslig och dessutom borjade det sporegna vid den andra ruinen. Inte heller denna upptacksfard var alltsa helt optimal men om vi ska se det positivt sa var den i alla fall battre an gardagens. Ruinerna var verkligen mer intakta och intressanta ocksa. Dock kanner vi att det nog varit lite onodigt att aka och besoka sa manga "halvdana" ruiner nar vi anda ska till Machu Picchu, den basta av dem alla. Staderna Pisaq och Ollantaytambu var i alla fall sevarda och ratt imponerande i storlek. Att de aven var relativt intakta gjorde det lattare att fa en forstaelse for hur de faktiskt sag ut en gang i tiden.




Exempel pa hur spanjorerna byggde over redan befintliga Inkabyggnader. Den ovre vita delen ar en spansk kolonialkyrka och den nedre stenmuren ar en Inkavagg.

Annars har vi haft nagra trevliga dagar i Cuzco som ar en underbart vacker stad. Glada ar vi ocksa att tidskillnaden mellan Europa och Peru gor att vi far se Champion´s League-matcherna som lunchunderhallning har vilket ar himla bekvamt. Matcherna, nagra snabba blickar pa svd.se da och da, vara andlosa diskussioner om hur fantastiskt daliga Sverigedemokraterna ar samt era underbara kommentarer (fortsatt med dem!) haller oss nara er alla mentalt.  Ska bli kul att se (eller lasa om) Djurgar´n banka skiten ur Gnaget nu pa sondag som revansch for hockeyn ocksa. Glom var hockeyeufori fran forra sasongens Elitserieslutspel (da Niclas officiellt kom ut som en nyfralst sportnord). Hockey ar ingen riktig sport.

Tack aven for alla fodelsedagshalsningar som kom fram pa olika satt! Och till Mimmi och Mamma; Yes, en rosa alpackaponcho ar inhandlad men jag ar pa jakt efter fler!

Puss och kram till er alla! Nasta uppdatering kommer antagligen lordag kvall (sondag morgon for er) da vi kommer tillbaka fran vart Machu Picchu-aventyr. I annat fall ska vi forsoka uppdatera efter var planerade White Water Rafting pa sondag.

¡Hasta la vista!

Hipp hurra pa Lovisas fodelsedag!

Efter La Paz akte vi direkt till Cuzco i Peru via Lago Titicaca, varldens hogst belagna navigerbara sjo (dvs tillrackligt stor for att kora en bat pa). Eftersom det p.g.a. struliga busstider hade slosat sa mycket tid for oss att stanna dar och eftersom inkaruinerna pa Isla del Sol arligt talat verkade minst sagt oimponerande valde vi att bara ta lunch i Copacabana, vilket ar den viktigaste staden som ligger runt sjon (och som gett sitt namn till stranden i Rio). Lyckligtvis fick han vi fa oss en bra titt pa sjon bade fran lunchstallet och fran bussresan som gick langs med sjon. Vi han ocksa springa upp till Copacabanas vackra kyrka, dar man traditionsenligt valsignar alla bilar genom att hanga varldens alla utsmyckningar pa dem.






Vagen till Cuzco. Sahar lever majoriteten av alla manniskor i tre landerna vi besokt.


Pa Lovisas fodelsedag vaknade vi runt nio efter den ganska langa bussdag vi hade dagen innan. Vi fick fira henne utan tarta, och p.g.a. seg personal trodde vi nastan att vi skulle fa fira den utan frukost overhuvudtaget. Efter en halvtimmes hungrig vantan kom till slut frukosten ut. Lyckligtvis sa var den bra, med nypressad apelsinjuice. Inte helt overtygade av servicen valde vi att hitta annat boende (vart rum hade heller ingen nyckel eftersom de slarvat bort den, sa vi var tvugna att ga till receptionen varje gang vi ville komma in i rummet). Okej, helt arligen bytte vi snarare for att vi ville komma till nagot stalle med fler backpackers som vi skulle kunna ga ut med pa kvallen.



Efter att ha gatt runt nan halvtimme i centrala Cuzco lyckades vi fa tag i ett rum for en natt pa stadens framsta party-hostel, och tre pa ett annat riktigt schyst stalle ett kvarter bort.

Val incheckade gav vi oss ut for att utforska staden en aning. Cuzco ar en valdigt trevlig stad med mycket inkatradition och spansk kolonialstil. En gang i tiden var detta Inkarikets huvudstad vilket marks framforallt i utkanterna dar det finns kvar manga ganska stora lamningar, detta kommer vi dock till i nasta inlagg. Inne i sjalva stadskarnan ar det snarare den spanska stilen som dominerar. Det liknar lite Palma fast med vakert snidade trabalkonger pa precis varje hus runt de centrala torgen. Defenitivt en av de trevligare stader vi varit i.



Hemkomna fran var lilla vandring var det dags att valja aktivitet for dagen. Det stod mellan antingen hastridning eller nagot vi varit lite smasugna pa sen vi sag det i Salta: Bungy-jumping. I Salta sag vi en anlaggning med 45 meters hojd som vi inte tyckte sag speciellt laskig ut. Vi bestamde oss da for att det inte var vart det om det inte var lite hogre atminstonde. I Cuzco markte vi att de hade Sydamerikas hogsta, 122 meter. Bara att passa pa med andra ord antog vi...

Vi bokade in oss tva timmar framot for att ha tid att ata lunch i god tid innan, vilket kandes fordelaktigt. Ju langre tiden gick desto mer insag vi att vi hade anmalt oss till att hoppa Sydamerikas hogsta bungyjump, glada 40 meter hogre an frittfall, fast hangandes i ett snore istallet for sittandes i en stol. Ganska nervigt.

Till anlaggningen akte vi i alla fall. Val pa plats fick vi valja mellan att hoppa fran toppen alternativt att skjutas upp dit fran marken. Efter att ha lyssnat pa tre personer som gjorde bade vanligt bungy och uppskjutet bestamde vi oss for att skjutas ivag fran marken ("more adrenalin" och "way more fun" enligt dem). Det gar till sa att man spanns fast i bungysnoret som sedan spanns uppat samtidigt som man sitter fast i marken med en hake. Nar man ar reda drar de sen bort haken vartefter man skjuts upp i luften.

Eftersom det var Lovisas fodelsedag fick hon valja att aka forst. Nar linan holl pa att spannas sa hon att hon faktiskt inte kande sig speciellt radd. Ungefar tre-fyra minuter senare nar hon kom ned igen var installningen en helt annan. Hon darrade om handerna och skratt-skrek att det var det absolut varsta hon gjort (vilket gjorde mig inte liiite nervig infor mitt hopp).





Lat mig forklara hennes reaktion genom att beskriva vad som hander under de dar tre minutrarna.

Forst spanns linan mer och mer vilket tar nagra minuter, under vilka man hanger nagra decimeter upp i luften spannd mellan marken och linan upp i luften. Under tiden passar de pa att hanga pa en en hjalm, ett nackskydd och en superman-cape. Pa tre drar de allt var de kan i ett snore vilket gor att man lossnar fran marken. Inom en tid som jag skullle uppskatta till under tva sekunder ser man sedan marken forsvinna dryga hundra meter under en. Det gar SJUKT snabbt. Val uppe dras men inte langre nagonstans av en lina och gravitationen borjar ta ut sin ratt. Dar uppe far man sedan ca tre sekunder lugn precis som man haller pa att vande hall. Det ar javligt hogt upp men det hinner man inte tanka pa speciellt noga innan det borjar igen. Till var stora olycka vands man da upp och ned och paborjar sin fard nedat med huvudet mot marken, dvs som i ett vanligt bungyjump. SKillnaden ar att man har ocksa har en jakla fart sidledes vilket far till effekt att man under de foljande minutrarna kastas som en trasdocka upp och ned, till hoger och vanster, rattvand och felvand. Vad Lovisa skrek dar uppe vet jag inte (det ar for langt bort), men sjalv holl jag mig till att konstant i tre minuter skrika "herregud, fuck, fuck, fuck, herregud, helvetes javlar, fan, fan, fan, fan" o.s.v

Driftigt nog filmade vi det hela inklusive de forsta orden vid nedkomsten, vilket vi kan lova definitivt ar bra underhallning att titta pa.

All in all skulle man kunna saga att det har nog var en av de sjukaste saker vi nagonsin gjort, vilket bla illustreras av Lovisas kommentar till det hela: "Jag trodde pa fullaste allvar att jag skulle do".





Nu tanker vi tillbaka pa det hela med skrackblandad fortjusning, aven om en alltfor inlevad aterblick framkallar latt illamaende och nagan slags post-traumatisk stress. Kul och minnesvart var det i vilket fall som helst, och ingenting jag planerar att gora pa min tjugoarsdag...

Efter denna minst sagt hektiska upplevelse fortjande vi definitivt en avkopplande middag. Med en ordentlig middagspeng fran Ann i handen (tack!) bestamde vi oss for att prova nagonting annat an var vanliga max 25 kronor maltid. Med nagon slags osanolik tur fick vi prata med agaren till hostelet som vi bodde pa som bott i Cuzco i snart fem ar och vars storsta intresse var att ga ut och ata gott. Han kunde precis alla battre krogar i hela staden och tipsade oss om en massa olika stallen. Vi valde det vi tyckte verkade mest speciellt, en superdesignad restaurang dar vissa av borden var akvarium och till och med toeletterna var sevardheter. Jag tror inte riktigt att man kan beskriva hur otroligt speciell restaurangen var men nyckelorden ar: extremt mycket detaljer, kitshigt, 20 discokulor och flygande grisar i taket, notan levereras i en skattkista, en stor angel malad pa vaggen bakom bortendern, en enorm staty som liknade djavulens rustning och sa saklart klassiska gamla badkar med fiskar och vaxter i med en glasskiva over som bord.





Maten vi serverades var ocksa ingenting annat an fantastisk: riktigt fin oxfile med rodvinssky och smatt syrliga gronsaker, ingerfarepotatispuree och en sallad med passionsfruktsbalsamvinager och sesamfron. Verkligen konstiga och speciella smaker som dock passade helt galet bra tillsammans. Nagot av det basta jag nagonsin har atit. Till efterratt kom de in med en vit chokladmousse med barsas och ett ljus i.

Efter middagen hittade vi ett par trevliga personer i vart hostels bar dar vi hangde fram till stangningsdags da vi tillsammans med ovriga bargaster och personal gick ut till tva nattklubbar i Cuzco. Efter att ha varit uppe i nastan 24h ramlade vi i sang kl 5 morgonen efter. Pa grund av diverse biverkningar av ett alltfor stort intag av alkohol gjorde vi absolut ingenting dagen efter forutom att pallra oss ned till restaurangen i hostelet for att kaka lunch. Till middag fanns det ingen ork.


Varldens farligaste vag

Till alla er som tivlade *host* Maria *host*:

Vi cyklade ned for World´s Most Dangerous Road, i folkmun kand somn Death Road, och overlevde.

Death Road blev for nagra ar sedan utsedd till varldens farligaste vag och som det later har otroligt manga liv abrupt fatt ett slut pa denna vag. Vagen ar en lang och otroligt smal oasfalterad (vilket innebar sjukt mycket losa stenar) vag som i hojdledd letar sig 1200m ned genom att slingra sig runt opalitliga berg. Pa de absolut flesta stallena ar vagen pa tok for smal for att tva fordon skulle kunna motas och till det kantas vagens ena sida konstant av otacka hoga stup. Den andra sidan kantas av hoga bergvaggar som bjuder pa forradiska stenras, jordskred och vattenfall.




Ser ni den smala vagen ovanfor stupet?



Jag (Lovisa) hade innan vi begav oss till Sydamerika bestamt mig for att absolut inte beblanda mig med denna galenskap. Jag havdade att ingen som kant mig ett langre tag nagonsin skulle satta mig pa en sa farlig vag med cykel. Jag har en ratt trakig cykelhistoria som bland annat inkluderar rullstol pa Disneyland, forstar ni. Efter att ha klarat av denna strapats kan jag dock med gladje konstatera att den klumpiga lilla unge som ni alla kanner mig som har forvandlats till en cykelprimadonna.




For att gora en lang historia kort borjade vi cykelturen pa 4700m hojd en tidigt fredagsmorgon. Vi blev tilldelade diverse utrustning och instruktioner och sedan korde vi nagra provdistanser pa kanske 5 minuter at gangen nedfor berget. I borjan bromsade vi (i alla fall jag) vart hardaste och var livradda for att tappa kontrollen. Ganska snabbt blev man dock varmare i kladerna och vagade oka farten. Snart borjade man aven njuta av att kora om personerna framfor. Nastan besviken over att inte Death Road var farligare, vagen var asfalterad, tvafilig och med racken som skyddade fran de flesta stupen, insag jag en halvtimme ned mitt misstag.
- Aha, fan. Sa det har var bara transportstrackan ned till sjalva Death Road?
Man har namligen byggt en ny sakrare vag som nu for tiden ersatter Death Road och det var denna som vi fick varma upp pa. Efter ett tag kommer man till ett vagskal dar man kan valja om man vill fortsatta pa den nya vagen eller Death Road. Det var dar laskigheterna tog fart pa riktigt.



Nar vi satte igang pa den sjukt steniga, sjukt smala och sjukt laskiga Death Road borjade vi med att bromsa om mojligt annu hardare an vi gjort nar vi forst fick prova pa den tidigare vagen. Alldeles for snart borjade "bromsfingrarna" att varka och man fasade infor kommande tre timmar. Forutom vissa extremt laskiga kurvor och passager (framforallt nar de berattade hur cyklister tidigare dott dar) blev man aven pa Death Roas modigare och vagade cykla mer och mer fartfyllt. Till slut tog tavlingsinstinkten over helt och sa satsade jag jarnet for att kora om sa manga som mojligt. Det var inte forran under vagen upp (efter lunch pa ett djurharbarge) i buss som man blev helt knasvag av tanken pa hur fort vi faktiskt cyklade vissa farliga passager av Death Road.

Men men, slutet gott, allting gott och here we are- still going strong!

Ska for ovrigt passa pa att namna Varldens hogst belagna huvudstad La Paz lite medan vi anda haller pa. La Paz ar en valdigt charmig stad med en forbluffande mix av traditionellt kladda kvinnor och kostymkladda affarsman (och allt daremellan saklart). Staden ar belagen i en dal vilket utgor en otroligt haftig syn. Dagtid kan man skymta snotackta berg som sticker upp bakom de hoga hurbekladda backarna som omger staden. Nattetid bildar ljusen fran alla omkringliggande hus en vacker stjarnhimmelsliknande fond. La Paz kanns inte alls sa farlig som folk verkar ha fatt for sig utan sa lange man inte ar dum (vi gar till exempel aldrig runt med mer pengar an vad som racker till lunch) klarar man sig utmarkt. Ett annat typiskt karaktarsdrag for La Paz ar att staden verkligen kanns som en sydamerikansk huvudstad. Inga gator ar helt raka utan alla ringlar sig som ett trassligt garnnystan. Finns det ens nagra horn i La Paz? undrade vi nar vi sag kartan for forsta gangen. Horn finns det, men fraga oss inte hur det ar mojligt. Eller om vi sager sahar istallet; I Bolivia ar allting mojligt. Kul ar ocksa att staden ar byggt pa sa manga olika hojder att det ar backar och broar overallt.

Nu ska vi skriva ikapp lite inlagg fran Peru dar vi numera befinner oss. Peace out!

Amazonas Regnskog

Hej allihopa!

Imorse kom vi hem (dvs tillbaka till La Paz) efter att ha tillbringat en vecka pa normal hojd.

Bloggen vill inte riktigt samarbeta och darfor hamnar inlaggen nu i oordning men vi hoppas att det inte ska strula till det alltfor mycket for er.

Kronologiskt sa ska det vara:
Man-Tis: Las Quebradas & Humahuaca (uppdaterat inlagg finns nedanfor, missa inte att vi har lagt till text!)
Ons-Tor: Tupiza (nytt inlagg finns nedanfor)
Fre-Man: Salares de Uyuni (nytt inlagg finns nedanfor
Tis-Ons: Potosi (finns nedanfor, vi aterkommer nar vi lyckats ladda upp bilderna)
Tor: La Paz (Vi berattar om La Paz i kommande inlagg)
Fre-Son: Rurrenabaque, Pampas
Man-Ons: Regnskogen

Bladdra lite nedat for att se till sa att ni inte missar nagra uppdateringar :)


Pa fredagens morgon tog vi ett litet plan (med betoning pa litet: man kunde inte sta upp raklang och det fanns endast plats for 18 passagerare) fran La Paz till Rurrenabaque som ar en liten stad och tillika starpunkten for utflykter ut i Bolivias del av regnskogen Amazonas. Efter fyra timmars forsening kom vi antligen ivag. Planen ar ofta forsenade ned till Rurrenabaque den har tiden pa aret da lokalbefolkningen branner fjolarsmarken for att underlatta for arets skord. All mark som branns leder till att det ligger ett tjockt lager med rok vilket forsvarar for planens landning.

Pampas, busklandet
En svettig och otroligt skakig jeepresa (chaufforen var tvungen att kora dubbel hastighet pa en redan urusel vag iom att vi var fyra timmar forsenade) tog oss till Pampas, vilket ar ett slattland med floder. I Pampas tillbringade vi vara 3 dagar med att tillsammans med sex andra personer plus guide aka runt pa den lilla floden och spana in aligatorer, faglar av olika slag, en kobra, rosa delfiner (aven om man som bast ser lite av deras gra nos eller graa rygg), fiska pirajor samt forundras over capyvaras. Oerfarna djungelmanniskor som vi ar hade vi ingen aning om vad capyvaras var for ngt. I hemlighet undrade vi om det var en sydamerikansk enorm variant pa utter, vilket det visade sig att det inte var. Pa bilderna nedan kan ni se de underliga djuren som har kallas for stora marsvin. Pa kvallarna sov vi i en stor och ratt trevlig lodge dar vi traffade manga harliga manniskor, de flesta fran Storbrittanien. En lustig grej ar att vi trodde att de flesta backpackers skulle vara i samma alder som oss. Det ar de inte. Vanligast ar att man ar runt 25 eller ett par pa dryga 30 som tar en paus fran allt. Aven betydligt aldre skymtas da och da.

Var andra och sista kvall akte vi bat pa floden efter morkrets inbrott vilket var valdigt haftigt. Med hjalp av ficklampor beskadade vi hur manga djur (framforallt aligatorer) so m kommer fram till natten. Lustigt for oss var att nar man lyste mot aligatorernas ogon sa stralade de tillbaks ett oranget sken. Det gjorde att man aven pa avstand kunde se hur otroligt manga det var. En bild har nedan som ar helt svart med lite ljusa prickar skildrar just flera par av aligatorogon.





In the jungle, the mighty jungle

Nar vi kom tillbaka till Rurrenabaque bokade vi en tur till den riktiga djungeln eller regnskogen. Parque Madidi, som nationalparken som skyddar djungeln heter, ar en av de nationalparkerna i varlden med storst biologisk mangfald.

Da vi trodde att Pampas med alla sina djur skulle vara den stora hojdpunkten bokade vi en nagot kortare resa till regnskogen, 2 dagar och 1 natt, eftersom att vi fortfarande ville tachansen att se den.

Batresan till lodgen dar vi skulle bo var haftig med stora, regnskogsbekladda berg som omslot floden. Nar vi val gjorde var forsta vandring in i regnskogen sa insag vi att vi hade gjort ratt som inte skippat den. Den var helt enkelt fantastisk. Trots att vi sakert fatt hundra spindelnat i ansikten och tillsammans sammanlagt fortfarande faktiskt har 80 myggbett planerar vi redan att aka tillbaka, till Amazonas eller till en annan regnskog, och da en period pa kanske tio dagar. Tva dagar visade sig namligen inte vara nog for oss utan vi trivdes sa bra att vi utokade med vistelsen med en natt och en dag. Trots att det ar svarare att se djur i regnskogen, dels pga att de ar skymda av vaxtligheten och dels pga att de ar vildare dar an i Pampas dar de ar otroligt vana vid manniskor, tycker vi att regnskogen slar Pampas med rage. Pampas var absolut bra det ocksa med regnskogen hade verkligen nagot extra. Det var en harlig miljo att vandra runt i och det var intressant att fa berattat for sig om plantor med olika medicinska anvandningsomraden (t.ex. ett trad som verkligen luktade vitlok och som var perfekt som insektsmedel). Dessutom var var guide toppen och extremt skicklig pa att harma olika djurs laten vilket gjorde att vi kunde komma narmre dem innan de upptackte oss. Vi fick syn pa en hel del haftiga djur men i regnskogen ar det svarare for kameran an ogat att sortera bort grenarna sa det blev inte sa mycket kort pa djur.

Efter en rask, lang och svettig (herregud vad svettigt det var att vandra i regnskogen) vandring den sista dagen fick vi en beloning i form av en utkiksplats over ett stort omrade dar papegojor i olika farger frodades. Tydligen lever papegojor i par om tva hela livet och om den ena partnern dor overlever den den andra i max en manad som ensam. Man sager att de dor av sorg.

For att ta oss fran papegojparadiset till lodgen fick vi aka en flotte 1,5h pa floden. Vattnet var klart, solen gassade och det var helt underbart att hoppa och omsom ta det lugnt pa flotten, omsom simma med bredvid under farden. Allt kanns ju dessutom lite extra skont nar man kampat mycket for att fa det :).

Efter att ha tillbringat natten i Rurrenabaque kom vi med ett flyg klockan tio i morse som tro det eller ej inte var forsenat. Nu ar vi som sagt var tillbaka i La Paz ch laddar for att imorgon ta oss nedfor Varldens Farligaste Vag pa cykel. Men det ar en annan historia... ;)






Salares de Uyuni - 4 dagar och 3 natter

Eftersom att manga andra roliga fran vart hostel bestamde sig for att ge sig av fran Tupiza mot Uyuni redan pa fredagen gjorde vi det ocksa. Tre jeepar med 4-5 turister i varje begav sig av pa en fyradagarstur genom en kolossal nationalpark med sluthallplats Uyuni. Staden Uyuni ar kand for att vara Bolivias kallaste och trakigaste hala sa det ar latt att forsta att det inte var den som var malet utan saltoknen, de haftiga bergsfromationerna och lagunerna i nationalparken.

I jeepen dar vi kom att spendera majoriteten av var vakna tid kommande fyra dagar (vi ar extremt erfarna och uthalliga jeeppassagerare numera) satt vi tva, en 60-arig kvinna fran Kanada (okej sorry, Quebec) samt tva engelska killar i tjugoarsaldern som vi larde kanna dagen innan under hastturen och kvallen efterat. Sallskapet var bra och den goda stamningen kom att halla i sig resan igenom. Bilen daremot pajjade efter fem minuter. Suck.

Efter lite meckande kunde bilen rullas igang igen, bara for att krangla ett fatal minuter senare. Efter ett tredje break-down uppe pa ett berg (med ett obehagligt stup nedanfor) gav chaufforen upp. Tanken var att en ny jeep skulle komma och avlosa var men tackningen uppe bland bergen var inte den basta utan saledes var vi tvungna att ta oss tillbaka ned till stan for att kunna fortsatta i en ny jeep. Vi fem vasterlanningar kliade oss i huvudet och undrade hur om det har verkligen skulle ga. Aterigen fick vi det bevisat att allt ar mojligt i Bolivia. Efter att ha hallt ut en del av vart dricksvatten for att svalka motorn (vilket fick oss att svara halvljudligt for oss sjalva och se framfor oss hur vi skulle vara tvungna att dricka kranvatten resten av resan) puttrade den pa tillrackligt for att bilen skulle ga att vanda (utover ett stup mina vanner, utover ett stup skulle vi gora en u-svang). Darefter stangde chaufforen av motorn och lat bilen rulla nedfor berget. Eftersom att det ar grymt mycket svarare att bromsa en bil nar inte motorn ar pa (vilket jag vet nu eftersom att jag har korkort) hade chaffisen handromsen halvhart atdragen under hal farden. Hur han kompenserade for den nedsatta styrformagan vagade vi dock inte tanka pa. Pa nagot vanster lyckades vi rulla oss hela vagen till hogkvarteret i Tupiza dar en ny bil vantade pa oss. Den har gangen gick resan lite battre.

I tre dagar akte vi genom en otrolig variation av bergslandskap, okenlandskap, gejsrar och laguner innan vi den sista dagen nadde den helt vita saltoknen. Det var tre otroligt roliga dagar med ett fantastiskt harligt gang och det var verkligen trakigt nar vi alla drog at olika hall efter Uyuni. Ganget bestod av oss i var bil (dar vi verkligen hade jattekul med de tav brittiska killarna), ett australiensiskt par pa 30 ar samt ett norskt par pa ovre 30. Vi klarade hojden riktigt bra (en gang var vi uppe pa 5000m) genom att dricka mycket vatten och ata lite painkillers forsta dagen. Varre an sa var det inte. Vi provade ocksa pa att tugga pa de beromde coca-bladen som i Sverige framst finns representerade kring Stureplan i form av kokain. Det tar dock otroligt manga blad for att framstalla bara ett gram koks so dont you worry. Har i Bolivia samt norra Argentina tuggar man coca-bladen da de hjalper mot hojdsjuka trotthet, torst, hunger och andra otrevligheter om man ar tvungen att jobba non-stop (se inlagget om Potosí). Egentligen skulle vi vilja ta hem en pase coca-blad at er sa att ni alla fick prova pa att ha en stor boll i kinden i nagra timmar (man ser verkligen ut som en hamster) och fa en liten inblick i hur sjukt det ar att det ar det enda vissa manniskor far i sig under dagen har nere. Coca-bladen ar dock klassade som grov narkotika i Sverige sa vi skippar det tills vidare.

Sahar en och en halv vecka senare har fantasin sinat lite sa det ar ratt svart att plocka fram nagot konkret att framhalla fran resan. Var favoritplats i nationalparken var i alla fall Laguna Verde (Gron lagun pa svenska) med helt gront vatten, vit omgivning samt massiva morka berg tillhorande bade Chile, Argentina och Bolivia i bakgrunden. Det ar svart att ladda upp manga bilder da internetkontakten ar dalig men vi ska bjuda pa ett smakprov i alla fall. Kvallarna spenderade vi pa olika hotell/hostels i nationalparken (varav ett helt gjort i salt) dar vi spelade kort, snackade samt drack diverse alkoholhaltiga drycker (en liten chansning med tanke pa att kombinationen alkohol + extrem hojd kan gora en ratt sjuk, men inget hande och vi hade nagra riktigt roliga kvallar). Annars sa var kvallarna isande kalla (sov en kavll med dubbla lager klader, mossa, vantar samt sju filtar) medan dagarna var supervarma. Som oknen ska vara I suppose. En annan rolig detalj nar man vaxlade mellan olika hojder var tryckets paverkan pa vattenflaskorna som stundtals kunde spruta upp hejvilt, trots att de inte inneholl kolsyra, nar man rorde sig fran lag hojd till hog hojd (pga att lufttrycket minskar medan trycket inuti ar det samma for er som inte ar naturvetare). Pa samma satt var vattenflaskorna alltid helt ihopknycklade nar man oppnade dem pa lag hojd. Vid ett tillfalle exploderade en chipspase aven i mitt ansikte.

Efter Uuyni begav vi oss till Potosí som vi nu har uppdaterat bilder till.

 

Take care!


Tupiza (a cowboy´s paradise)

I Tupiza, som ar en ganska liten stad i sodra Bolivia, finns det egentligen bara en sevardhet: den omkringliggande naturen. Denna kan utforskas till fots, med jeep, pa hastryggen eller pa mountainbike.

Nar vi kom till vart hostel, som aven var en tour agency, kvallen innan sa erbjod agarna oss en plats pa en hasttur dagen efter. Lovisa var valdigt sugen pa att fa rida har sa vi hade redan bestamt oss for att gora det. Tyvarr for mig var det en 7-timmars tur som erbjods. Jag hade kanske snarare tankt mig en lite lagom 3-timmarstur sadar. Vi bestamde oss anda for att ta den langa turen. Pa varat hostel traffade vi ett antal trevliga manniskor att prata med, som alla skrattade nar de horde om var forestaende maraton-tur. Ett par var inte sena med att beratte om sin egen 4-timmars tur de hade tagit tre dagar innan och tydligen inte aterhamtat sig ifran. Jippie.

Tidigt nasta morgon gick vi i alla fall tillsammans med ett par fran Osterrike och tva trevliga killar fran England mot hastarna. Efter att bade jag och Lovisa forsakrat oss om att jag skulle fa en lugn hast (Tengo NO experiencia, quiero un caballo tranquilo!!!) fick jag tillslut en megastor hast. Med viss tveksamhet hoppade (kravlade) jag upp. Lovisa fick en betydligt mindre men avsevart tjurigare hast, eftersom hon var den enda som hade mycket erfarenhet.

Ivag red vi tillslut, Lovisa red at det hall hon bestamde och alla vi andra at det hall hasten bestamde. Lyckligtvis gick hastarna at ratt hall i alla fall eftersom de gjort rutten sa manga ganger. Var endast spansktalande guide gav oss heller inga andra tips an att vi skulle halla i oss, och det kom liksom natruligt for mig eftersom jag satt pa ett halvt ton tungt djur, helt utan mojlighet att kontrollera det och med en obekvam fallhojd till marken.

Naturen man fick se fran hastryggen var dock som utlovat helt fantastisk. Den liknade lite det vi sett nara Salta, men har fick man en chans att komma mycket narmare. Vi har manga bilder och ska forsoka ladda upp en del, aven om det inte ar helt latt.

Efter en viss tids fumlande pa hastryggen borjade dock Lovisa forbarma sig over mig och ge mig en del enkla tips om hur jag skulle hantera hasten. Efter en del traning barjade det till slut ga ganska bra. Nar man val borjar forsta hur man ska gora ar det faktiskt ganska kul!

Runt en halvtimme in i turen borjade jag kanna av det konstanta dunkandet mot min rumpa. 6,5 timmar senare, varav hela 6 timmar effektiv ridtid senare, var jag minst sagt mor.

Det hela var dock en valdigt kul naturupplevelse med sa mycket vackra omgivningar. Absolut en av vara basta dagar i Sydamerika.


Varldens hogst belagna stad (4300m over havet)

Potosi (Bolivia) - Staden vi befinner oss i just nu ar en stad utav ytterligheter.

Varldens hogsta stad som en gang i tiden aven var varldens rikaste och mest befolkade ar numera en av Sydamerikas fattigaste. De spanska kolonisatorerna kom att intressera sig for Potosi pga den enorma rikedomen av silver som hittades har av en lokal inca. Man pratade i Spanien om att man skulle kunna bygga en silverbro fran Bolivia till Spanien och att det fortfarande skulle ga att bryta silver ur Cerro Rico - det rika berget. 1544 sattes gruvarbetet igang och har pagatt sedan dess. Indianer och afrikanska slavar tvingades arbeta under fruktansvarda forehallanden tills de dog. De jobbade i skift pa 12 manader da de varken kom upp ur gruvorna for att ata eller sova. Nar skiftet var over var slavarnas ogon tvungna att skyddas for att inte skadas fran solljuset. Hela 8 miljoner manniskor har dott i gruvorna sedan starten. Den vanligaste orsaken har varit (och ar fortfarande) lungsjukdomar till foljd av allt sot som arbetarna andas in.

Dessutom dor manniskor fortfarande till foljd av ras och explosioner. Senast tva personer forra veckan for att nagon turistguide skulle visa turisterna hur lite explosioner ser ut. Sjukt, eller hur?

Rikedomarna som utvanns ur berget gick dock enbart till spanjorerna. Spanjorerna har sedan dess givit sig av, slaveri ar avskaffat men fortfarande utvinns silver och andra metaller ur Cerro Rico. Forhallanderna har dock tragiskt nog inte forbattrats avsevart.

Igar kom vi till Potosi fran Uyuni i Bolivia (ska langre ned beratta hur vi hamnade dar, forlat for brist pa uppdatering senaste veckan men vi har faktiskt inte haft en dator). Da vi den senaste veckan haft mycket traning pa hog hojd hade vi lyckligtvis inga problem med att glida runt i varldens hogst belagna stad. Efter att ha strosat lite runt det centrala torget och tittat pa US Open-finalen pa rummet (yes, vi har tv!) gick vi for att se kvallens film som visades pa hostelet. Filmen var en tysk dokumentar om livet for en pojke i Potosi. Vi ville se den for att fa en okad medvetenhet om staden och tydligen har den vunnit manga internationella priser.

Dokumentaren skildrade vardagen for Basilio, en fjortonarig boliviansk pojke, som lever med sin mamma, bror och syster utanfor ingangen till en av gruvorna i Cerro Rico. Basilios far dog nar han var tva ar gammal och darfor ar det Basilio som maste agera pappa i familjen och dra in pengarna. Mammans traditionella jobb ar att tvatta, laga mat, se efter barnen och vakta ingangen till gruvan. Basilio ar fjorton ar gammal och jobbar i en av gruvorna. Dar har han jobbat sedan han var tio ar for femton kronor om dagen. Arbetet i gruvan ar extremt farligt med tak som kan rasa, tunga giftiga metaller, tva tons-vagnar som kan komma rullande utan kontroll, forradiska tunnlar och giftiga gaser och damm som forstor lungorna. Dessutom ar arbetet extremt varmt och tungt. Egentligen vill Basilio inget hellre an att fokusera pa studierna for att kunna bli en larare, men hans eftermiddags/kvalls-arbete ar livsnodvandigt for familjen. Dessutom ar Basilio livradd for att bli kvar i gruvan i for manga ar da de flesta gruvarbetare inte blir mer an 35-40 ar gamla.

Vi rekommenderar er alla att forsoka fa tag pa "El Minero del Diablo", pa svenska "Djavulens gruvarbetare", eller pa engelska "The Devil´s Miner". Skildringen ger en inblick i hur fruktansvarda forhallanden manga vuxna och barn fortfarande lever under. Anledningen till att (som titeln lyder) gruvarbetarna ar djavulens ar att foljande;
Nar indianerna ville gora uppror mot spanjorerna kom spanjorerna med en utsuderad motattack. De visste att indianerna dyrkade manga gudar och tog darfor med sig djavulen fran sin egen religion for att skramma indianerna. Man sade att medan gud och jesus hade makten over jord var det djavulen som bestamde under jord. Man gjorde en djavulsstaty och sade att om inte arbetarna offrade till guden och betedde sig val skulle djavulen ata dem levande. Detta lever kvar bland gruvarbetarna i Potosi aven idag. I varje gruva finns en djavulsstay ("El Tio") som arbetarna offrar till. Offringarna ( bl.a cocablad, cigaretter, alkohol och lamablod) haller djavulen nojd och far honom att hjalpa dem att hitta metaller. Fortfarande pratar man om att om djavulen inte ar nojd sa ater han upp arbetarna.

Det haftiga med var resa som vi gor nu ar att vi verkligen far en chans att se hur en helt annan del av varlden ser ut. Vi far se fantastisk natur samtidigt som vi moter mycket hjartskarande lidande. For att verkligen forsta hur gruvarbetarnas vardag ser ut bokade vi en tur till en av gruvorna, vilken vi gjorde idag. Var guide var en ex-gruvarbetare sjalv som efter avslutade universitetsstudier i engelska atervande till gruvan da han inte lyckats hitta jobb. Han kombinerar arbetet som guide med att arbeta i gruvan da det tydligen ger battre betalt. Fran gruvan tjanar han 400-600kr i veckan beroende pa hur mycket mineraler de lyckats bryta ut. Innan vi begav oss till gruvan stannade var lilla grupp pa fyra personer + guide vid gruvarbetarnas marknad. Dar kopte vi cocablad, juice och dymanit som presenter till gruvarbeterna for att vi fick komma och besoka dem. Vi fick aven smaka pa den 96% alkoholhaltiga spriten som arebetarna dricker. Jag kan stolt saga att jag (Lovisa) var den enda som inte rorde en min. Maste dock erkanna att det kravdes en helt del viljestyrka. Nere i gruvorna jobbar man tunga skift pa 12h utan att ata. Man ater bara cocablad, roker cigaretter och dricker sprit for att fa kroppen att inte kanna hur fruktansvart arbetet ar samt halla hunger och trotthet borta. En haftig sak som intraffade nar vi stod pa marknaden och kopte cocablad var att ingen mindre an Basilio (!) gick forbi. Nar han kom forbi oss en gang till kom han och halsade varpa vi berattade att vi sett hans film kvallen innan (vilket var lite svart att fa fram for jag blev lite smatt star struck av nagon anledning). Efter dokumentaren hade man verkligen en onskan efter att traffa Basilio och ta hand om hon om sa det var otroligt gladjande att se att han verkade ma bra. Tydligen jobbar Basilio liksom andra manga ungdomar i gruvorna ibland for att tjana lite extra pengar. Hans familj bor aven kvar uppe pa berget.

Vi gick aven forbi en liten affar dar vi fick kopa lite dynamit till gruvarbetarna samt prova att tanda pa dem (lite laskigt kan vi saga). Guiden konstaterae lungt att inget skulle handa om man inte hade en detonator. Det var tydligen den man skulle vara radd for. Inte helt lugna blev vi darfor nar han kastade ned varsin detonator i vara ryggsackar. Darefter bar det av till gruvan.

I tva timmar vandrade, kravlade och klattrade vi genom olika gangar i gruvan. Fran taket hangde arseniktappar (far man det i sig sa dor man) och vaggarna och golven var fulla av lera blandat med olika tunga metaller. Jag var lite radd att klaustrofobin skulle komma krypande men man fick bestamma sig for att "om tioariga pojkar klarar av att jobba har varje dag sa kan fan jag sta ut i nagra timmar". Det var valdigt varmt pa sina stallen och stundtals kandes det valdigt svart att andas. Vi vistades dock bara i omkring 30 grader och pa sina hall jobbar arbetarna i mer an 45 grader. Manga ganger fick vi klattra upp pa vaggarna da de tva tons-vagnarna fullastade med mineraler, skulle passera oss i tranga passager (det finns bara tranga passager). Det ar inte lage att sta i vagen nar en sadan kommer de de saknar bromsar. All hud som var synlig utanfor kladerna blev helt gra och sma droppar av rod arsenikblandning kom droppande ned pa sina stallen. Lakare har dock konstaterat att man inte tar skada av nagra timmar i gruvorna (kande att vara mammor, mormodrar och farmodrar samt mostrar kanske behovde hora det dar). Guiden var ocksa vadligt fortroendeingivande och djupa hal som vid forsta anblicken sag omojliga ut var inte alltfor svara nar det begav sig. Vi vill dock poangtera att gruvarbetet in te ar en "walk in the park" bara for att vi klarade av nagra nivaer under tva timmar. Vi var otroligt trotta och i stort behov av mat och dryck nar vi kom upp. Sista klattringen kandes benen inte lika trygga langre. Tank er da att manniskor jobbar 12h i strack dar nere utan mat. Det ar verkligen helt sjukt. Ibland tar de dessutom dubla skift...

Det finns enormt mycket mer vi skulle kunna beratta om Potosi och dess gruvor men just nu hinns det inte med. Lite ska vi val ha kvar att beratta om nar vi kommer hem ocksa.

Lite klokare och med lite mer oppna ogon ger vi oss av fran Potosi ikvall till La Paz. Dar hoppas vi kunna hitta en bra dator sa att vi kan ladda upp bilder fran den senaste veckan (inklusive fran gruvan). Spana in inlaggen igen for att inte missa nar vi uppdaterar dem med bilder.




(Uppdaterat 16/9) Quebradas, Humahuaca och Tupiza

Las Quebradas:

Vara tva sista dagar i salta spenderade vi pa turer till de tva narliggande quebradas:en, vilket ar spanska for ravin. Det mest spektakulara vi fick se har var en bergsformation vid namn Garganta del diablo (fantasin har ar uppenbarligen inte den basta med tanke pa att det aven var namnet pa vattenfallet i Iguazu). Det var ett vattenfall for 60 miljoner ar sedan, som har skapat ett stort hal innuti en bergsvagg.


I ovrigt kan det vi fick se nog bast beskrivas som bitar av grand canyon som nagon har slitit upp och slangt lite huller om buller pa sniskan. Man kan namligen tydligt se alla lager som har bildats under olika perioder, men de ar alla lutade mer an 45 grader, vilket hande nar dessa stora bergskedjor bildades. Dessutom ser flera av bergen ut lite som om nagon har gatt loss pa dem med en pensel och en stor fargpalett. Det ar de olika oxiderade metallerna som gor bergen grona, gula, roda, blaa, grona etc. Se forsta bilden nedan med hasten sa kan ni skymta lite i bakgrunden :).


Sa snart vi hittar en nagorlunda fungerande dator ska vi lagga upp bilder pa Garganta del diablo 2.



Humahuaca:

Efter att ha akt norrut langs varldsarvsmarkta Quebrada de Humahuaca, dar vi bland annat fick se nagra riktigt haftiga berg med trekantsliknande formationer pa (se bild) och en inte fullt lika haftig ateruppbyggd (!?) inka-ruin, hoppade vi av var tur i ett sammhalle om dryga 10,000 personer for att spendera natten dar. Vi at lama pa en charmig restaurang dar det bara var vi, en kille som sag precis ut som Peter Forsberg, och ett tvamannaband bestaendes av en 65-aring som levt hela sitt liv i staden och en 25 arig fransos som flyttade dit for fyra ar sedan efter att ha mott sin stora karlek dar. De spelade trevlig mysmusik och skamtade lite med oss mellan latarna.


Pa natten fick vi for forsta gangen se stjarnhimlen fran en plats med valdigt lite "light-pollution". Det var fantastiskt, vintergatan syns sa tydligt att man nastan kan tro att det ar ett upplyst moln.


Tidigt nasta morgon tog vi bussen till den argentinsk-bolivianska gransen tillsammans med en 60-arig fransktalande canadensiska. Val dar fick vi sta i inte mindre an tre olika koer (en for att fa en stampel i passet, en for att kontrollera stampeln och dela ut en langt formular, samt slutligen en for att kontrollera formularet), detta trots att man lika garna kunde ga igenom hela granskontrollen utan minsta problem (vilket en hel del bade manniskor och hundar gjorde). Vi kande dock att vi ville ha ett faktiskt tillstand att vara i Bolivia... Polisen ar ju inte kand for att vara den snallaste.


Val inne i vart andra land denna resa tog vi taget norrut, vilket alla man traffar rekommenderar. Vi akte det bra taget som bara gar tva ganger i veckan och kopte en ejecutivo-biljett. Vi var myket nojda med oss sjalva och sag fram emot en bekvam resa à la SJ. Tji fick vi. Taget vi akte var det absolut skakigaste vi nagonsin har akt, faktiskt skakigare an var 4WD-resa genom komplett vildmark som vi akte nagra dagar senare! Efter en resdag om ca 8 timmar kom vi dock fram till Tupiza, en valdigt trevlig liten stad i sodra Bolivia, belagen i den mest fantastiska miljo man kan tanka sig. Var guidebok beskriver den sahar: "like the wild west, only more adventurous". Dar var alla berg helt knallroda (okej nastan) av jarn. I Tupiza bodde vi pa det hittintills trevigaste hostelet vi sett och dessutom till halva priset av det billigaste vi bodde pa i Argentina.


Bilder fran vara turer till las Quebradas norr och soder om Salta:










Still in Salta

Har i Salta svanger vadret fort. I fredags nar vi kom var det fruktansvart kallt och vi gick runt i mossor och funderade pa langkalsonger. Igar daremot var det tjugo grader och stralande sol. For att fa en overblick over staden akte vi teleferico - en lift upp pa ett berg i utkanten av staden. Val uppe slappade vi i en fin anlagd park med sma minivattenfall (vilket passar oss som ar helt salda pa fenomenet). Det kostade bara 40kr per person att aka upp och man kunde verkligen spendera en hel dag i den extremt valskotta parken.





Annars i Salta har vi gatt runt och tittat pa alla sota kolonialbyggnader inklusive tva mycket originella kyrkor. Ni far se vad vi menar nedan. Dessutom lyckades vi pricka in en folkmusikfestival. Aven om vi skamtade om det sa trodde vi anda att det skulle vara lite mer indianfjadrar och flojter à la Sergels torg. Istallet var det mer som en stor utomhuskonsert med tydligt folkkara band som upptradde med lite latino rock-ballad sound. Alla verkade kunna vartenda ord i texterna och det var harligt att se hur folk i alla aldrar sjong med, klappade hander och dansade for sig sjalva. Hela folkmassan gungade i takt. Det var verkligen en harlig upplevelse.






Over all sa ar Salta en valdigt genuin stad med mycket influenser fran Bolivia och indiancivilisationer. Man ar valdigt stolt over Inkariket och sin folksjal. Idag var vi pa ett muséum vid namn MAAM som staller ut lamningar fran Inca. Bland annat fick vi se en riktigt barn och en gammal kvinna som blivit bevarade i isen (i minst femhundra ar). Man har hittat tre mycket val bevarade barn, med kompletta klader och tillhorigheter, som man staller ut ett i taget. Barnen offrades till gudarna genom att lasas in i bergsrum efter att det blivit neddrogade med majs-ol. Detta ar en bild pa ett av barnen som vi hittade pa internet da fotografering var forbjuden:





Imorgon ska vi ut pa en heldagstur i bergsomgivningarna har i distriktet. Det finns tydligen mycket haftiga omgivningar haromkring att se och imorgon gor vi var sodra resa fran 07.15 - 18.00. Vi har aven planer pa att gora en nordlig resa samt rida ut och overnatta pa en hastgard i sann gaucho-anda (gaucho = cowboy i Argentina).



Dessutom tankte vi passa pa att visa nagra tills nu ej publicerade bilder fran Iguazú. Dels nagra fran dagen vi spenderade vid vattenfallen och dels nagra fran var tredje dag i Puerto Iguazú (staden) da vi akte ivag pa en djungelutflykt for att gora rapelling (vattenfallsklattring) och canopying (800m lang linbana hogt over tradtopparna). Liksom Marianne sa kanns det verkligen som att vi ar pa en riktig aventyrsresa! Vi har upplevt sa mycket att det kanns sjukt att det inte ens har gatt tva veckor an. Att vi har tre ganger sa lang tid kvar kanns rent utsagt svinlande! Vart minneskort till kameran pa 4000 bilder kommer aldrig att racka! Vi har redan gjort slut pa over 1000 trots att vi raderat manga.





Tva bilder pa Garganta de Diablo - det absolut haftigaste vattenfallet. Tyvarr var det lite for maktigt for att det ska kunna formedlas pa fotografi.




For alla er som sett Avatar: Vi hittade Eywas flygande blommor!






Aterigen vill vi passa pa att saga att det ar kul nar ni uppdaterar oss om laget hemma, fortsatt med det! Och Mimmi, det dar med bebbarnas stadservice later ju inte alltfor illa ;) 


Salta

Buenas tardes!

Idag kom vi fram till en stad i norra Argentina i Salta. Staden ar supersot i spansk kolonialstil men det ar valdigt kallt idag och vi har haft mossa pa oss. Typiskt att vi missade varmeboljan pa 30 grader som var tidigare i veckan.

Vi har inte riktigt tid att skriva just nu utan sa lange far ni njuta lite till av vara Iguazú-bilder (och vi har inte ens hunnit lagga upp bilderna fran det storsta fallet, de kommer). Vi bor pa Residencial Balcarce och nu ska vi ut och ata middag. Tankte spana in ett stalle som tydligen ska ha bra paella.

Imorgon hoppas vi komma ut pa utflykt i den fina bergsnaturen som omger Salta. Kanske rider vi, kanske tar vi ett tag, kanske hur vi fyrhjuling. Time will tell.

Ta hand om er alla dar hemma! Det ar jattekul att lasa era kommentarer.

P.S Idag skickade vi vara forskottsroster via posten har. Det blev hundra kronor. Vilket ran! AR det inte en demokratisk rattighet att alla ska kunna rosta? Vi var nastan pa vag att strunta i det hela. Valets kommande huvudfraga kanske? ;) D.S


IGUAZÚ - Varldens vackraste plats?

Hola todos!

Kanske har ni saknat oss nu efter tva eller tre dagar utan uppdateringar men har ska ni fa en riktig med massa fina bilder.

Vi kom fram i mandags till Puerto Iguazú i sakert forvar. Bussresan var oforskamt bekvam da stolarna var business class- standard i comfort. Valdigt latta att sova i helt enkelt :). Dessutom serverades varm mat och champagne. Man hade aven ett antal bra filmer att valja mellan sasom Inglorious Bastards med Brad Pitt. En rolig detalj var att man trots all lyx kunde kanna att det anda var ett sydamerikanskt bussbolag eftersom att filmerna var piratkopierade hahah. Det stod nagra texter i borjan av varje film som avslojade det hela.

Naval, det viktigaste vi har att beratta ar att vi igar var vid vattenfallet Iguazú. Ett vattenfall som enligt var guidebok fran Lonely Planet ar varldens haftigaste vattenfall. Det var verkligen makalost. Egentligen bestar Iguazu, som betyder stora vatten pa guarani, av flera vattenfall i varierande storlekar och sedan ett gigantiskt.

Bilderna gor tyvarr inte vattenfallen rattvisa men vi hoppas kunna vacka nagon form av "det dar maste jag absolut se" kansla i er. Vi tycker namligen att det har ar nagot som alla borde fa uppleva. Helst skulle vi vilja aka hit varje ar. AK HIT AK HIT AK HIT, helt enkelt :::utropstecken utropstecken men vi hittar inte den knappen:::

Vi upplevde Iguazu genom att forst aka pa en liten safari genom regnskogen dar vi pa hall fick se lite capucchinoapor, tucumans och andra faglar. Sedan hoppade vi tjugo glada turister i en liten bat som skulle ta oss till vatenfallen. Vagen dit var nervkittlande da vattnet blev vildare och vildare och sma vattenstup bildades som vi krangde oss igenom. Vi blir alldeles pirriga av att bara tanka tillbaka pa batresan. Tjugo vuxna manniskor satt och pep och skrek av radsla och upphetsning innan vi svangde runt en krok och fick syn pa vattenfallen. It was a Hallelujah moment.

En bit bort rakt fram sag vi det storsta vattenfallet - Garganta de diablo eller djavulsgapet - som slutet pa en smal passage som kantades av hoga bergsvaggar, i sin tur prydda av magnifika vattenfall. Till hoger hade vi en annan underbar bild med mangder av vattenfall som forsade genom vaxtligheten och utfor berget. Iguazu ar sa fortrollande vackert bade for de enormt haftiga fallen i sig - sakert over tjugo stycken - men ocksa for den vackra Indiana Jones-liknande naturen som omger fallen.

Nar vi hade fotat fallen fran lite olika vinklar en stund och fatt nagra minuter till att samla andan bad guiderna oss att lagga ned kamerorna i vattentata pasar och halla i oss. Nu skulle vi in i nagra av fallen. Vi hade hort innan att man skulle bli blot men detta var en logn. Man blev helt och hallet genomblot. Alla skrek for fulla muggar och killen bakom gastade "Youre fucking crazy man" nar han upptackte att Niclas fortsatte att halla kameran uppe i den lilla platspase-anordning som vi hade gjort i ordning for att kunna fota aven nar det skulle bli blott.

Hahaha vi blir alldeles fnissiga bara av att tanka pa turen igen. Kan ingen hemma leta upp ett vattenfall som vi kan kora igenom? Garna med lite vilda forsar runt omkring. Batfarden var slut runt halv ett och sedan var vi kvar i parken till stangning klockan sex. Forutom en kort lunch stannade vi i princip aldrig utan gick och gick i fem timmar. Det finns namligen sa mycket att se i Iguazu. Mangder av vandringsleder som leder till olika utkikspunkter over de olika vattenfallen. Det haftigaste var nog hur som helst nar vi gick upp till det storsta fallet - Garganta de diablo - och stod precis dar vattnet forsvann ned i djupet. Inte for att man sag djupet, eftersom att det bildades stora for ogat ogenomtrangliga vattenmoln nagra meter ned, men man far ju anta att det var ditat vattnet forsvann. Dessutom hade vi ju faktiskt sett fallet nedifran fran baten. Sa mycket vatten och sa mycket haftiga rorelser. Vi var helt forhaxade. Om sanningen ska fram var det nog dar vi spenderade det mesta av tiden. Vi ville verkligen inte ga darifran. En del sager att det ar negativa joner fran vattenfallen som gor manniskor sa lyckliga i Iguazu. Vi vet inte vad det ar men barnsligt lycklig blir man i all fall.






Taget precis nar vi ska in i vattenfallet! Darefter blev bilderna av forklarliga skal inte sa bra ;)








Slutsats: Om det ar nagon som aker till Iguazu snart (vilket ni verkligen verkligen bor gora) sa ar  ni tvungna att ta med oss. Det var trots allt vi som tipsade er om det.

Dag 5: Sista dagen i Buenos Aires

Idag var sista dagen i Buenos Aires innan vi aker vidare till vattenfallen i Iguazú. Eftersom vi var ute till sex igar och var tvugna att ga upp redan kl nio idag for att hinna med allt sa har vi varit ganska trotta idag. Vi lyckades trots allt att pallra oss ivag till en marknad i San Telmo utan att riktigt veta sa mycket om den. Vi hade inte trott att den skulle var sa himla speciell, men blev verkligen positivt overaskade nar vi kom dit!  Alla stand var inomhus och mer eller mindre permanenta. De var fyllda mest med olika antika prydnadssaker och liknande, den ena prylen roligare an den andra. Men det roligaste var anda att allt var sa fantastiskt uppstallt i standen, som var fullkomligen oversvammade med prydnader och annat. Jag vet inte mer hur jag skulle kunna beskriva det men vi tog en del bilder sa forstar ni kanske.


Det roligaste standet vi sag. Det var verkligen en overaskning nar vi trodde att vi skulle komma till en dussinmarknad och sag det har nar vi gick in!

 



Vi har hittat de forsvunna mynten! (se inlagget om de argentinska mynten)









Nu ska vi alldeles strax aka till busstationen for att aka vidare. Kameran och Ipoden laddas for fulla muggar. Ifall det ar nagon som undrar sa bor vi pa ett stalle som heter Hostel Sweet Hostel i atminstonde tva dagar fran och med imorgon. (I natt sover vi ju pa en buss).

Vi ska dessutom bara upplysa om att man kan kommerntera under vilken blog-post som helst, inte bara den langst ned. Var som helst gar dock bra. Det ar upp till er :)

Hasta luego!

Microcentro och nattliv, dag 4

Argentinare ar verkligen nattdjur. Efter att ha vaknat tidigt varje morgon och dackat klockan tio varje kvall pga tidsomstallningen bestamde vi oss att vi pa fredagen skulle ga ut och kanna pa Buenos Aires mytomspunna nattliv. Det gick sadar. Klockan nio nanting kom vi tillbaka fran middagen och hade fem timmar att underhalla oss innan vi kunde ga ut. Det ar namligen strikt forbjudet att ga ut innan klockan tva har. Egentligen ar du pensionar om du gar ut innan klockan fyra men tva ar absoluta gransen. Efter tre timmars chipsatande och annat tidsfordriv bestamde vi oss for att ta en liten argentinsk powernap. Tydligen ar det sa det gor har nere innan middagen for att orka vara uppe sa sent. Vi maste dock erkanna att vi inte riktigt bemastrade tekniken utan fem, sex nagon gang pa morgonen vaknade vi med kladerna pa och insag att vi hade missat utgangen. Battre lycka nasta gang helt enkelt.

Pa lordagen (dag fyra) akte vi till den superstora trevanings busstationen, som helt seriost ar stor som arlanda. Dar kopte vi biljetter till Iguazú, ett av varldens tre mega-vattenfall. Vi kan visserligen boka bade buss, boende och utflykter fran hostelet vi bor pa har men vi tycker bada att det kanns roligare att fixa sjalva. Det blir lite mer aventyr helt enkelt. Dessutom ar det kul att rora sig ute bland sa mycket argentinare som mojligt och verkligen insupa kulturen samt ova spanskan. Efter nagra dagar med mycket spanska borjar jag (Niclas) forsta en del av vad de sager, och kunna hanga med i samtalen som lovisa har med olika porteños (Buenos Aires-bor). Klockan tjugo i atta ikvall satter vi oss pa en ca 20h bussresa mot Iguazú. Vi har kopt forsta klass-biljetter dar stolarna gar att luta tillbaka 180 grader sa det ska nog ga bra.

Annars igar var vi runt i microcentro (centrumets centrum) och besokte bland annat presidentpalatset Casa Rosada. Vi var aven i hamnstadsedeln Puerto Madero som i princip ar massa lagenhetskomplex uppsmallda vid vattnet.

Utanfor Casa Rosada (presidentpalatset). Kanner ni igen balkongen som Juan Perón och Evita talade till folket ifran?

 





Infor utgangen igar forberedde vi oss battre och at middag vid tolvtiden (normal argentinsk middagstid) pa ett litet "hal i vaggen"- stalle, som sag riktigt sunkigt ut utifran men som vi blev tipsade om i var guidebok. Dar serverade de i alla fall fantistiska kottbitar och pommes-frites som de hade lagat sjalva fran grunden for resonabla 80 kr inklusive dryck. Power napen tog vi den har gangen slugt nog innan middagen istallet for efter. Vi hade bestamt oss for att  samla lite oppenhetspoang och ga ut med vem som helst fran hostelet, hellre an att ga ut bara vi tva. Strax efter tva var det vi och en 40+ tysk med tveksam dialekt som begav oss ut i natten. Han hade intressanta historier om hur han velat starta om och darfor flyttat till Uruguay for att ingen nagonsin skulle orka halsa pa honom dar (typ). En hel del kring honom var lite smasuspekt men kul hade vi i alla fall. Klubben vi gick till var Buenos Aires mesta hot spot just nu Asia de Cuba (extremt knappt namn) som lag i samma byggnad som Hilton. Klubben var mork och lagom stor med lite alternativa kristallkronor i taket samt en stor buddistisk staty som lag over baren. Stamningen var avslappnad och trots att det verkade som att alla fick komma in (dock kan vi beratta att vi tillslut lamnade fleecarna hemma kvallen till ara) var det inte alls draggigt. Asia de Cuba ar ett stalle vi rekommenderar och garna besoker igen. Nattrundan slutade runt sex da vi pa hostelet tog en sista ol med tysken och drog lite spanska vitsar med den grymt trevliga barntendern. Det ar fantastiskt hur bra spanskan blir efter nagra glas. Tre timmar skonhetssomn senare (nio i morse) ringde klockan for frukost och utchekning. Det ar hart att vara oss ibland.


Halvags misslyckat forsok att fanga atmosfaren


Btw far vi tillagga att vi ar besvikna over nyheten att Zlatan byter till Milan. Det trodde vi verkligen inte om honom. Vart tog moralen vagen? Inte kan vi tro pa att Pep skulle vara dum.

Recoleta, dag 3

Det ar den fjarde dagen idag men vi laddar upp gardagens bilder for det tar sa lang tid att ladda upp bilder med internet har.

Igar var vi i stadsdelen Recoleta som ar mest kand for sin overdadiga kyrkogard. Istallet for vanliga gravstenar har man byggt stora monument vilket nastan far kyrkogarden att likna en liten stad. Den ar verkligen hapnadsvackande. Det ska tillaggas att det bara ar mycket formogna personer, presidenter och gamla kulturpersonligheter som ligger begravda har (t.ex. Evita).

 

 


Dag 3: Argentinas monetara system

Argentinas monetara system ar en katastrof men invanarna ar hjalpsamma.


Vad menar vi egentligen med katastrof undrar ni sakert nu. Jo, det finns tva saker som inte helt lyckligt interagerar med varandra utan forsvarar argentinska vardag. Den ena ar att en bussresa kostar 1,10 1,20 eller 1,25 pesos (motsvarande det dubbla i kronor). Problemet ligget saledes inte i att det ar dyrt att aka kollektiv (tvartom, Argentina ar ett kollektivt foregangsland!). Nej, problemet ar att priset inte ar satt till i alla fall tva hela pesos. Har kommer den andra interagerande parten in. I Argentina ar tva pesos den minsta valoren pa en sedel.

Alltsa, tva pesos ar den minsta mojliga sedeln och bussresorna kostar aldrig tva pesos. Darfor maste dessa betalas med mynt.
Det ar har den verkliga slutklammen kommer.
Vardet pa metallen som mynten ar gjorda av ar storre an valoren pa mynten. Busschaufforer till exempel samlar pa mynt, smalter ned dessa och saljer materialet for ett hogre varde an vad myntens valorer tillsammans blev. Det har leder till att ingen vill lamna ifran sig sina mynt, eftersom det rader konstant brist!

Busschaufforerna vagrar att lamna ifran sig sina mynt. Du kan darfor inte lamna in en sedel och fa vaxel i mynt tillbaka. Detta leder till att du inte kan aka kollektivt om du inte har nagra mynt. Hur far man da tag i mynt? Forsta gangen fick vi vaxla en sedel till mynt med receptionisten pa vart forra hostel. Hon skakade pa huvudet och meddelade att "this is Argentina. This is how we do it here". Nar vi skulle aka var andra busstur och bara hade en tva-sedel lat busschaufforen oss aka gratis da han forstod att vi inte riktigt hade greppat myntsystemet. Nagon sedel ville han daremot inte ta emot i gengald. Samma bussresa kom en snall kvinna fram och gav oss mer an tva pesos i mynt for var tva pesos-sedel. Manniskorna har ar verkligen hjalpsamma! Sedan dess har vi vaxlat in fyra pesos i sedlar pa en mataffar (kassorskan var dock tvungen att be om lov av chefen forst) och tva pesos pa en kiosk. Kioskens forestandarinna kunde inte vaxla ett mynt mer an fyra kronor (trots att vi till och borja med handlade dar for att fa lite mynt i vaxel) men berattade att vi kunde ga till banken runt hornet och vaxla in vara sedlar.

Nu forstar vi hur myntsystemet fungerar. Alla gar till ett bankkontor och vaxlar in tio pesos i sedlar till mynt (tjugo kronor). Vi forsokte valxa in mer men det gick absolut inte. De var val radda att vi skulle smalta ner dem. Tio pesos at gangen ar max alltsa. Ett helt underbart och tidseffektivt system. Tycker ni inte? Nar man okade levnadsstandarden och fick manniskor att sluta behova oroa sig for hur man skulle fa mat for dagen, trodde man antagligen att denna energi kunde ga at till att arbeta. Man hade fel. Istallet gar all energi numera at till hur man ska fa tag i mynt.



Eller som Niclas uttryckte det; "10 argentinska pesos i sedlar = 20 kronor. 10 argentinska pesos i mynt = priceless".

Amen.



Och nagra svar pa kommentarer:
Mamma Ann: Vi bor numera pa Hostel Suites Obelisco
Pappa Lennart: Hahahah Solvi! Gud va sjukt! Spelar han fortfarande? Vi sag Sneijder lotta fram nagra lag medan vi letade efter ett matstalle i ett kopcentrum har men resten missade vi. Heja Djurgarn!
Arad: Det blir med storsta sannolikhet ingen cykeltur. Jag vill inte do / Lovisa. Jag vill inte fa spo / Niclas (okej jag skrev det dar / Lovisa)

Tidigare inlägg
RSS 2.0