Uganda - Nairobi
Vi har inte internet sa ofta har i lejonland och nu har vi haft en tuff natt sa det blir dessvarre inget langt inlagg.
Den tuffa natten kom sig av att vi fick aka in till sjukhus har i Nairobi da Niclas var valdigt dalig i natt. Han har dock fatt en mangd trevliga mediciner och kanner sig redan battre. Tur i oturen var att sjukdomen slog till forst 30 minuter efter att vi gatt av bussen fran Kampala till Nairobi (14h bussresa). Hade inte kants lika stabilt att fa slapa ut Niclas ur bussen nagonstans pa den kenyanska eller Ugandiska landsbygden.
To make a long story short/Vad vi gjort sen gorillorna:
* Akt fran Kabale till Kasese via Mbarara. Fran Mbarara till Kasese akte vi en matatu, dvs en overfylld minibuss, i nagra timmar. Man sitter 4-5 pers pa varje sate gjort for 3 pers plus att nagra star och hukar sig emellan saterna (fraga mig inte hur de far plats). Vi lyckades ocksa med konsten att aka vi tva och en forare + tva ryggsackar och vara tva stora resvaskor pa en motorcykel. Till och med lokalarna undrade om vi var galna.
* Trackat chimpanser i Queen Elizabeth National Park och tagit oss dit via motorcykeltaxi (kandes lite laskigt att inte veta vad som lag och lurade i graset)
* Varit i Fort Portal och sett ett litet gulligt vattenfall och lite semigrottor
* Spenderat tva dagar vid kratersjon Lake Nkuruba. Till var stora gladje hade vi massvis av apor som lekte och kastade sig i traden precis vid var bungalow. Min personliga favorit ar den svartvita colobusapan. Supervacker!
* Darefter var vi fem dagar i Kampala och hann bl.a. med att gora Whitewater Rafting pa Nilen. Nagra av er kanske minns att vi aven gjorde det i Peru vilket var valdigt kul. Hur det har var? FRUKTANSVART! Hhaha vi hade valdigt trevliga personer pa var flotte och Niclas tyckte nog att strommarna var precis lagom kittlande. For mig som har lite klaustrofobi och hatar hatar hatar att vara under vatten utan att fa luft hogg det till i magen redan forsta kvarten nar vi ovade pa att hitta luftluckor under flotten utifall att flotten skulle valta och vi skulle kastas i vattnet. Jag har absolut inga problem med att bli blot och nastan trilla av (det far garna vara en utmaning att halla i sig) men att trilla av pa riktigt ar inte riktigt min melodi. Det var valdigt hogt vatten i Nilen nar vi var dar och fjarde rapid:en (forsande stalle) vi forsokte ta oss igenom valte flotten och ingen kunde halla sig kvar i repet. Alla drogs ned under vattnet av strommarna och slungades at olika hall. Vissa hade turen att slungas upp ganska nara flotten for att kunna simma tillbaka till den (Niclas till exempel). Sjalv drabbades jag av min vanliga otur och drogs under vattnet en bra bit bort fran alla andra. Det var helt fruktansvart att inte veta vad som var upp respektive ned och bara slungas upp over ytan en milliskeund ibland for att kunna kippa lite luft. Nar man drabbas av kluastrofobisk panikattack som jag gjorde ar det inte sa latt att lyckas fa in sarskilt mycket syre overhuvudtaget nar chansen ges. For att vara arlig trodde jag under nagon sekund att jag skulle do dar och da innan raddningskajakerna skulle fa tag i mig. Det kommer droja ett bra tag innan jag gor rafting igen...
Med de orden lamnar jag och vi er for den har gangen. Hall utkik pa bloggen efter bilder fran den senaste veckan. Ska forsoka publicera imorgon nar vi har flugit till Mombasa pa kenyanska kusten.
Lev och frodas!
Den tuffa natten kom sig av att vi fick aka in till sjukhus har i Nairobi da Niclas var valdigt dalig i natt. Han har dock fatt en mangd trevliga mediciner och kanner sig redan battre. Tur i oturen var att sjukdomen slog till forst 30 minuter efter att vi gatt av bussen fran Kampala till Nairobi (14h bussresa). Hade inte kants lika stabilt att fa slapa ut Niclas ur bussen nagonstans pa den kenyanska eller Ugandiska landsbygden.
To make a long story short/Vad vi gjort sen gorillorna:
* Akt fran Kabale till Kasese via Mbarara. Fran Mbarara till Kasese akte vi en matatu, dvs en overfylld minibuss, i nagra timmar. Man sitter 4-5 pers pa varje sate gjort for 3 pers plus att nagra star och hukar sig emellan saterna (fraga mig inte hur de far plats). Vi lyckades ocksa med konsten att aka vi tva och en forare + tva ryggsackar och vara tva stora resvaskor pa en motorcykel. Till och med lokalarna undrade om vi var galna.
* Trackat chimpanser i Queen Elizabeth National Park och tagit oss dit via motorcykeltaxi (kandes lite laskigt att inte veta vad som lag och lurade i graset)
* Varit i Fort Portal och sett ett litet gulligt vattenfall och lite semigrottor
* Spenderat tva dagar vid kratersjon Lake Nkuruba. Till var stora gladje hade vi massvis av apor som lekte och kastade sig i traden precis vid var bungalow. Min personliga favorit ar den svartvita colobusapan. Supervacker!
* Darefter var vi fem dagar i Kampala och hann bl.a. med att gora Whitewater Rafting pa Nilen. Nagra av er kanske minns att vi aven gjorde det i Peru vilket var valdigt kul. Hur det har var? FRUKTANSVART! Hhaha vi hade valdigt trevliga personer pa var flotte och Niclas tyckte nog att strommarna var precis lagom kittlande. For mig som har lite klaustrofobi och hatar hatar hatar att vara under vatten utan att fa luft hogg det till i magen redan forsta kvarten nar vi ovade pa att hitta luftluckor under flotten utifall att flotten skulle valta och vi skulle kastas i vattnet. Jag har absolut inga problem med att bli blot och nastan trilla av (det far garna vara en utmaning att halla i sig) men att trilla av pa riktigt ar inte riktigt min melodi. Det var valdigt hogt vatten i Nilen nar vi var dar och fjarde rapid:en (forsande stalle) vi forsokte ta oss igenom valte flotten och ingen kunde halla sig kvar i repet. Alla drogs ned under vattnet av strommarna och slungades at olika hall. Vissa hade turen att slungas upp ganska nara flotten for att kunna simma tillbaka till den (Niclas till exempel). Sjalv drabbades jag av min vanliga otur och drogs under vattnet en bra bit bort fran alla andra. Det var helt fruktansvart att inte veta vad som var upp respektive ned och bara slungas upp over ytan en milliskeund ibland for att kunna kippa lite luft. Nar man drabbas av kluastrofobisk panikattack som jag gjorde ar det inte sa latt att lyckas fa in sarskilt mycket syre overhuvudtaget nar chansen ges. For att vara arlig trodde jag under nagon sekund att jag skulle do dar och da innan raddningskajakerna skulle fa tag i mig. Det kommer droja ett bra tag innan jag gor rafting igen...
Med de orden lamnar jag och vi er for den har gangen. Hall utkik pa bloggen efter bilder fran den senaste veckan. Ska forsoka publicera imorgon nar vi har flugit till Mombasa pa kenyanska kusten.
Lev och frodas!
Gorilla tracking i Bwindi impenetrable national park
Vi besokte Batwafolket, mer kanda som pygme'erna
Goddagens! Efter att ha skrivit ikapp blogginlagg for de senaste veckornas handelser kommer har ett blogginlagg som handlar om nagot sa ovanligt som vad vi gjorde for bara en dag sedan ;)
Mandagen den 11e juli tog vi taxi fran Lake Bunyonyi tillbaka till Kabale for att bege oss ned mot Kisoro nara Rwandas grans. Vi ska namligen track:a gorillorna om tva dagar i nationalparken Bwindi och var tilldelade gorillagrupp befinner sig for narvarande sa att det lattast gar att na dem fran Kisoro. Fran Kabale hade vi tankt hoppa pa en minibuss for tvatimmarsfarden till Kisoro men ing minibussar hade lust att dyka upp. Istallet bestamde vi oss for att ta en delad taxi. Vi forstod att delad taxi nog skulle innebara att vi satt hyfsat trangt med tanke pa att bada vi hade tva stora vaskor samt tva sma, och dessa skulle stuvas in i en redan overfull bagagelucka samt inuti kupe'n. Forst hotade vi foraren med att han inte fick klamma in for mycket folk for da skulle vi minsann kasta oss av direkt och inte betala ett ore (vi har blivit lite hardare i tonen efter alla blasningar i Tanzania). Hotet kom dock att falla platt till marken och vi kunde inte annat an att skratta nar vi fann oss sjalva instoppade i en liten pluttbil med 7 andra personer. Vi satt alltsa 9 personer i en bil som jag hemma hade brakat over att aka en timme i om vi skulle stuvat in oss fem personer (utan att behova ha vaskor i knaet). Vi satt fyra personer i baksatet plus ett barn i knaet pa en av de bredhoftade damerna bredvid. Visst hade vi det trangt men jamfort med mannen fram kande man sig lyckligt lottad. Pa de tva stolarna fram klamde de namligen in fyra fullvuxna man (fraga mig inte hur det gick till) och chaufforen satt i knat pa en annan man och lutade overkroppen ut genom fonstret. Till raga pa allt akte vi den dammigaste vagen vi nagonsin akt (och vi har akt manga dammiga vagar har nere, tro mig) och chaufforen forsokte forgaves anvanda vindrutetorkarna for att kunna se nagot alls. Det roda dammet lag namligen tjock runt hela bilen. Det kandes lite grann som att sitta i en biltvatt (ni vet nar vattnet och tvattmedelskummet skymmer sikten for alla rutor) forutom att bilen blev smutsig istallet for ren forstas.
Man kommer liksom av sig lite grann i sin ilska har emellanat och undrar istallet hur i hela varlden forarna undviker att krocka med varandra nar sikten ligger pa en minusniva. Antar att forklaringen till detta liksom sa mycket annat ligger i att This is Africa trots allt.
(Haha samtidigt som jag sitter pa ett internetcafe' och skriver det har hor jag hur en kossa star och ramar utanfor fonstret, mitt inne i staden alltsa)
Batwafolket
Med den lilla utlaggningen gjord ska jag overga till att beratta om vad vi gjorde igar, tisdagen den 12e juli. Liksom rubriken pa inlagget avslojade bestamde vi oss for att besoka en av Batwafolkets byar. Batwafolket (Batwa eller Twa) ar for gemene man mer kanda som pygme'er och visst ar de smavaxta men snarare 140-150cm an de 60cm som de utmalas som i diverse sagor i Kalle Anka pocket.
Pa manga platser i Afrika och for den delen ocksa Sydamerika har man stora problem med marginaliserade folkgrupper. Det ar mer regel an undantag att manniskorna har lider av extrem fattigdom och trots det star Batwafolket ut som en verkligt olycksdrabbad grupp. Batwafolket kommer usrpungligen fran vastra Kongo och har traditionellt levt i de stora skogarna i Kongo, Uganda, Rwanda liksom Zambia, Namibia och Botswana. Dar har man levt som nomader med ett hunter/gatherer-samhalle och forlitat sig pa att skogen har forsorjt dem med vilda djur och atbara frukter, rotter, notter etc.
I takt med att jordbrukande folkgrupper i narliggande omraden har expanderat sin befolkningsmangd och saledes aven behov av mat, har skogarna dar Batwa levt verkats for att ge plats for jordbruksmark. Fran andra sidan kom stora patryckningar om att bevara de viktiga skogarna, framforallt for dess artrikedom. Kanske har nagra av er sett filmen Gorillas in the mist (pa svenska Dimmiga Bergens Gorillor eller liknande)? Filmen handlar om den varldberomda forskaren Diane Fossey som agnade sitt liv at att skydda de fantastiska bergsgorillorna som bara fanns och finns i skogsomradena kring Kongo, Rwanda och Uganda. Fosseys arbete var enormt viktigt och kom att bli en av de storsta anledningarna till att omvarlden reagerade for att skydda de starkt utrotningshotade gorillorna. Stora skogspartier kom att goras till nationalparker och trots att tragiska bevis pa tjuvjakt av gorillor patraffats sedan dess maste ma anda saga att det var en stor och viktig seger for alla oss som varnar om djur, natur och mangfald.
Men... Vad hande med Batwafolket?
Med skogarna titulerade som nationalparker gick det forstas inte langre for sig att nagon, vare sig Batwa eller annan individ, tillampade nagon form av jakt i omradena. Batwafolket slangdes saledes ut fran skogarna for att klara sig sjalva utan land med hjalp av nagon form av livsstil som de dittills inte kant till.
Batwasamhallet vi halsade pa hittade vi mitt bland stora jordbruksfalt precis utanfor skogen tillhorande nationalparken Mgahinga. Efter att vi fatt titta pa de ytterst sma hyddorna och bevittnat harlig sang och dans fran de dryga 20 av 96 invanarna som inte var ute och tiggde, satte vi oss for att stalla fragor till Steven, byns huvudman (med var guide som tolk).
Jag och Niclas hade pa vagen till byn diskuterat vad vi trodde att folket levde av och med tanke pa hur fa turister (det ar verkligen inte manga turister i Ostafrika utanfor safaridelarna och Zanzibar) som kommer till Kisoro och av dessa hur fa som bestammer sig for att besoka en Batwa-by, och i hur fa besokare just den har speciella byn i sin tur borde fa, antog vi att vart besok antagligen tjanade som en extra inkomstkalla men att de i grunden var sjalvforsorjande vad galler mat med hjalp av jordbrukande.
Oj, vad fel vi hade!
Steven berattade for oss att de getter och honor som vi sag springa omkring tillhorde kringliggande gardar. Hans folk agde namligen inga djur over huvudtaget. Nar vi undrade varifran de far sin mat fick vi reda pa att byn helt och hallet forlitar sig pa att tigga. - Sa ni odlar ingenting pa marken har runtomkring? Forsokte vi darefter, tveksamma till att ett samhalle faktiskt skulle kuna tigga till sig all mat. Nagonting maste de ju odla at sig sjalva. Steven forklarade att eftersom att byn inte agde en enda meter mark var det omojligt att odla nagonting. Platsen dar deras hyddor stod var inte mark som de fatt fran regeringen eller nagon annan, utan en liten platt som de fatt lana av snalla jordbrukande grannar. Det var med sorg i hjartat som vi fortsatte att stalla vara fragor och fick hora deras sorgsna berattelser. Invanarna vagar inte bygga storre hyddor av radsla for att de da skulle sjasas ivag fran marken som inte var deras, de har ingen mark att begrava sina doda slaktingar pa utan i brist pa annan losning tvingas de ofta grava ned sina avlidna i marken under deras hyddor, det vill saga deras sovrums-och koksgolv. Endast tva av alla barnen gar i skolan och det med hjalp av sponsorpengar fran en ickestattlig organisation till stod for Batwagrupper. Aven kladerna hade det fatt skankta till sig liksom filtar och nagra andra redskap. Det ar av forstaerliga skal inte latt att tillhandahalla hela byn med nodvandiga ting nar enda inkomstkallorna utgors av 100kr tre ganger i manaden (under hogsassong) fran nagon halvfattig backpacker, samt eventuella gavor fran grannar och ovriga boende i Kisoro som inte sjalva har en ekonomisk situation som kan liknas vid en dans pa rosor.
Innan vi gick fragade vi Steven lite om hans syn pa framtiden och vi mottes av ett dyrstert besked.
- Vi har ingen framtid, meddelade huvudmannen uppgivet. Vi har inte rad att skicka barnen till skolan, vi har ingen mark, ingenting att forsorja oss pa och ingen bryr sig om oss. Det var ocksa smartsamt att fa svaret "Vi gor ingenting" pa fragan om hur en vanlig dag ser ut for Batwafolket. Att overleva som marginaliserad och, av majoriteten av befolkningen, diskriminerad grupp utan land i en region dar arbetsfora befolkningen vida overstiger antalet jobb ar en svar uppgift. Dessutom har Batwafolket ingen erfarenhet av jordbruk och aven om de blev tilldelade ett stycke lad skulle de ha svart att klara sig. Detta liknar situationen som manga av Bolivias bonder befann sig i nar USA forbjod all coca-odling pa Bolivianska landsbyggden och tvingade bonderna att istallet odla bananer, en uppgift de inte hade en susning om hur den skulle utforas.
Vi berattade for Steven och resten av byn att vi skulle forsoka hjalpa till pa nagot satt. Vi skulle i alla fall arbeta for att sprida informationen till bekanta i vart hemland, lovade vi. Var forhoppning ar att vi ska kunna samla ihop pengar eller klader for att kunna skicka direkt till byn eller till den centrala organisationen for Batwas utveckling har. Det vore fantastiskt bidra pa nagot satt liksom manga av deras fattiga grannar redan gor. Jag och Niclas tankte hora oss for har nere hur vi kan se till att hjalpen hamnar i ratt hander och faktiskt nar de vi vill att de ska na. Till exempel vore det fantastiskt om man kunde hjalpa nagra av barnen att fa ga i skolan sa pass manga ar att de kan lara sig lasa och skriva. Hur vi skulle kunna skicka ner eventuella klader och saker utan att det blir for dyrt eller krangligt ar en not att klura pa och vi tar garna hjalp av er alla kloka manniskor dar hemma som kan ha nagon form av losning pa detta problem.
Lat oss aldrig glomma vara medmanniskor som fatt oturen att fodas pa en annan plats, i en annan storlek, under ett annat namn.
Mandagen den 11e juli tog vi taxi fran Lake Bunyonyi tillbaka till Kabale for att bege oss ned mot Kisoro nara Rwandas grans. Vi ska namligen track:a gorillorna om tva dagar i nationalparken Bwindi och var tilldelade gorillagrupp befinner sig for narvarande sa att det lattast gar att na dem fran Kisoro. Fran Kabale hade vi tankt hoppa pa en minibuss for tvatimmarsfarden till Kisoro men ing minibussar hade lust att dyka upp. Istallet bestamde vi oss for att ta en delad taxi. Vi forstod att delad taxi nog skulle innebara att vi satt hyfsat trangt med tanke pa att bada vi hade tva stora vaskor samt tva sma, och dessa skulle stuvas in i en redan overfull bagagelucka samt inuti kupe'n. Forst hotade vi foraren med att han inte fick klamma in for mycket folk for da skulle vi minsann kasta oss av direkt och inte betala ett ore (vi har blivit lite hardare i tonen efter alla blasningar i Tanzania). Hotet kom dock att falla platt till marken och vi kunde inte annat an att skratta nar vi fann oss sjalva instoppade i en liten pluttbil med 7 andra personer. Vi satt alltsa 9 personer i en bil som jag hemma hade brakat over att aka en timme i om vi skulle stuvat in oss fem personer (utan att behova ha vaskor i knaet). Vi satt fyra personer i baksatet plus ett barn i knaet pa en av de bredhoftade damerna bredvid. Visst hade vi det trangt men jamfort med mannen fram kande man sig lyckligt lottad. Pa de tva stolarna fram klamde de namligen in fyra fullvuxna man (fraga mig inte hur det gick till) och chaufforen satt i knat pa en annan man och lutade overkroppen ut genom fonstret. Till raga pa allt akte vi den dammigaste vagen vi nagonsin akt (och vi har akt manga dammiga vagar har nere, tro mig) och chaufforen forsokte forgaves anvanda vindrutetorkarna for att kunna se nagot alls. Det roda dammet lag namligen tjock runt hela bilen. Det kandes lite grann som att sitta i en biltvatt (ni vet nar vattnet och tvattmedelskummet skymmer sikten for alla rutor) forutom att bilen blev smutsig istallet for ren forstas.
Man kommer liksom av sig lite grann i sin ilska har emellanat och undrar istallet hur i hela varlden forarna undviker att krocka med varandra nar sikten ligger pa en minusniva. Antar att forklaringen till detta liksom sa mycket annat ligger i att This is Africa trots allt.
(Haha samtidigt som jag sitter pa ett internetcafe' och skriver det har hor jag hur en kossa star och ramar utanfor fonstret, mitt inne i staden alltsa)
Batwafolket
Med den lilla utlaggningen gjord ska jag overga till att beratta om vad vi gjorde igar, tisdagen den 12e juli. Liksom rubriken pa inlagget avslojade bestamde vi oss for att besoka en av Batwafolkets byar. Batwafolket (Batwa eller Twa) ar for gemene man mer kanda som pygme'er och visst ar de smavaxta men snarare 140-150cm an de 60cm som de utmalas som i diverse sagor i Kalle Anka pocket.
Pa manga platser i Afrika och for den delen ocksa Sydamerika har man stora problem med marginaliserade folkgrupper. Det ar mer regel an undantag att manniskorna har lider av extrem fattigdom och trots det star Batwafolket ut som en verkligt olycksdrabbad grupp. Batwafolket kommer usrpungligen fran vastra Kongo och har traditionellt levt i de stora skogarna i Kongo, Uganda, Rwanda liksom Zambia, Namibia och Botswana. Dar har man levt som nomader med ett hunter/gatherer-samhalle och forlitat sig pa att skogen har forsorjt dem med vilda djur och atbara frukter, rotter, notter etc.
I takt med att jordbrukande folkgrupper i narliggande omraden har expanderat sin befolkningsmangd och saledes aven behov av mat, har skogarna dar Batwa levt verkats for att ge plats for jordbruksmark. Fran andra sidan kom stora patryckningar om att bevara de viktiga skogarna, framforallt for dess artrikedom. Kanske har nagra av er sett filmen Gorillas in the mist (pa svenska Dimmiga Bergens Gorillor eller liknande)? Filmen handlar om den varldberomda forskaren Diane Fossey som agnade sitt liv at att skydda de fantastiska bergsgorillorna som bara fanns och finns i skogsomradena kring Kongo, Rwanda och Uganda. Fosseys arbete var enormt viktigt och kom att bli en av de storsta anledningarna till att omvarlden reagerade for att skydda de starkt utrotningshotade gorillorna. Stora skogspartier kom att goras till nationalparker och trots att tragiska bevis pa tjuvjakt av gorillor patraffats sedan dess maste ma anda saga att det var en stor och viktig seger for alla oss som varnar om djur, natur och mangfald.
Men... Vad hande med Batwafolket?
Med skogarna titulerade som nationalparker gick det forstas inte langre for sig att nagon, vare sig Batwa eller annan individ, tillampade nagon form av jakt i omradena. Batwafolket slangdes saledes ut fran skogarna for att klara sig sjalva utan land med hjalp av nagon form av livsstil som de dittills inte kant till.
Batwasamhallet vi halsade pa hittade vi mitt bland stora jordbruksfalt precis utanfor skogen tillhorande nationalparken Mgahinga. Efter att vi fatt titta pa de ytterst sma hyddorna och bevittnat harlig sang och dans fran de dryga 20 av 96 invanarna som inte var ute och tiggde, satte vi oss for att stalla fragor till Steven, byns huvudman (med var guide som tolk).
Jag och Niclas hade pa vagen till byn diskuterat vad vi trodde att folket levde av och med tanke pa hur fa turister (det ar verkligen inte manga turister i Ostafrika utanfor safaridelarna och Zanzibar) som kommer till Kisoro och av dessa hur fa som bestammer sig for att besoka en Batwa-by, och i hur fa besokare just den har speciella byn i sin tur borde fa, antog vi att vart besok antagligen tjanade som en extra inkomstkalla men att de i grunden var sjalvforsorjande vad galler mat med hjalp av jordbrukande.
Oj, vad fel vi hade!
Steven berattade for oss att de getter och honor som vi sag springa omkring tillhorde kringliggande gardar. Hans folk agde namligen inga djur over huvudtaget. Nar vi undrade varifran de far sin mat fick vi reda pa att byn helt och hallet forlitar sig pa att tigga. - Sa ni odlar ingenting pa marken har runtomkring? Forsokte vi darefter, tveksamma till att ett samhalle faktiskt skulle kuna tigga till sig all mat. Nagonting maste de ju odla at sig sjalva. Steven forklarade att eftersom att byn inte agde en enda meter mark var det omojligt att odla nagonting. Platsen dar deras hyddor stod var inte mark som de fatt fran regeringen eller nagon annan, utan en liten platt som de fatt lana av snalla jordbrukande grannar. Det var med sorg i hjartat som vi fortsatte att stalla vara fragor och fick hora deras sorgsna berattelser. Invanarna vagar inte bygga storre hyddor av radsla for att de da skulle sjasas ivag fran marken som inte var deras, de har ingen mark att begrava sina doda slaktingar pa utan i brist pa annan losning tvingas de ofta grava ned sina avlidna i marken under deras hyddor, det vill saga deras sovrums-och koksgolv. Endast tva av alla barnen gar i skolan och det med hjalp av sponsorpengar fran en ickestattlig organisation till stod for Batwagrupper. Aven kladerna hade det fatt skankta till sig liksom filtar och nagra andra redskap. Det ar av forstaerliga skal inte latt att tillhandahalla hela byn med nodvandiga ting nar enda inkomstkallorna utgors av 100kr tre ganger i manaden (under hogsassong) fran nagon halvfattig backpacker, samt eventuella gavor fran grannar och ovriga boende i Kisoro som inte sjalva har en ekonomisk situation som kan liknas vid en dans pa rosor.
Innan vi gick fragade vi Steven lite om hans syn pa framtiden och vi mottes av ett dyrstert besked.
- Vi har ingen framtid, meddelade huvudmannen uppgivet. Vi har inte rad att skicka barnen till skolan, vi har ingen mark, ingenting att forsorja oss pa och ingen bryr sig om oss. Det var ocksa smartsamt att fa svaret "Vi gor ingenting" pa fragan om hur en vanlig dag ser ut for Batwafolket. Att overleva som marginaliserad och, av majoriteten av befolkningen, diskriminerad grupp utan land i en region dar arbetsfora befolkningen vida overstiger antalet jobb ar en svar uppgift. Dessutom har Batwafolket ingen erfarenhet av jordbruk och aven om de blev tilldelade ett stycke lad skulle de ha svart att klara sig. Detta liknar situationen som manga av Bolivias bonder befann sig i nar USA forbjod all coca-odling pa Bolivianska landsbyggden och tvingade bonderna att istallet odla bananer, en uppgift de inte hade en susning om hur den skulle utforas.
Vi berattade for Steven och resten av byn att vi skulle forsoka hjalpa till pa nagot satt. Vi skulle i alla fall arbeta for att sprida informationen till bekanta i vart hemland, lovade vi. Var forhoppning ar att vi ska kunna samla ihop pengar eller klader for att kunna skicka direkt till byn eller till den centrala organisationen for Batwas utveckling har. Det vore fantastiskt bidra pa nagot satt liksom manga av deras fattiga grannar redan gor. Jag och Niclas tankte hora oss for har nere hur vi kan se till att hjalpen hamnar i ratt hander och faktiskt nar de vi vill att de ska na. Till exempel vore det fantastiskt om man kunde hjalpa nagra av barnen att fa ga i skolan sa pass manga ar att de kan lara sig lasa och skriva. Hur vi skulle kunna skicka ner eventuella klader och saker utan att det blir for dyrt eller krangligt ar en not att klura pa och vi tar garna hjalp av er alla kloka manniskor dar hemma som kan ha nagon form av losning pa detta problem.
Lat oss aldrig glomma vara medmanniskor som fatt oturen att fodas pa en annan plats, i en annan storlek, under ett annat namn.
Vagen in i Uganda + Lake Bunyonyi
Fran Musanze hoppade vi pa en buss mot den medelstora staden Kabale i
sodra Uganda. Vid gransen hade vi lite otur och kom precis efter en
hel annan busslast med folk, och satt dessutom langst bak i var egen
buss. Vi hamnade darfor langt langt bak i en ko for att bli
utstamplade ur Rwanda. Det var lite oklart for oss vilken ko vi skulle
sta i eftersom den ena skylten sade "Immigration - exit" och den andra
"Emigration - Entry". Hmm. Men det verkade inte vara sa tjinkigt
eftersom personerna fran var buss hade stallt sig lite slumpmassigt i
bada koerna. Krangligare var det att kon nu var ganska lang och att de
bara hade tva sma luckor oppna. Dar fick vi alltsa sta i nan dryg
timme och vanta, men vi tankte att bussen inte garna kunde aka ivag
eftersom de andra ocksa behovde sta i kon.
Pa Ugandiska sidan var det ungefar samma mangd krangel, men vi fick av
okand anledning (vi var dem enda vita) hoppa forbi en ko och komma
till en speciel utfragning om vad vi hade att gora i Uganda. Efter att
ha fatt svaret semester var kontrollanten dock nojd och skickade ivag
oss. Nar vi var klara kom det en man rusande mot oss, vilt pekande mot
bussen och skrek att vi skulle skynda oss. Nar vi val kom pa bussen
visade det sig att alla andra redan satt dar och vantade pa oss (pa
nagot satt maste det gatt snabbare for dem). Bak genom bussen blev det
ett himla s.k. "mzungo-tjatter", nagot vi varit med om bade en och tva
ganger vilket alltsa innebar att alla sitter och pratar om oss mzungos
(vita). Vidare for farden med var kyckling-buss (detta uttryck
forklarar kanske sig sjalvt...).
Bara for att avsluta dagen med lite extra spanning visade det sig att
ingen annan skulle av pa var station och vi missade den eftersom vi
satt langst bak i bussen och inte horde nar de roppade ut. Innan vi
lyckades forsta vad som holl pa att handa var vi redan ute ur staden,
pa en landsvag i sodra Uganda, mitt i natten, pa vag mot en stad vi
aldrig hort namnet pa. Nu utbrot frenetisk aktivitet och vi lyckades
klamma oss fram genom bussen (den ar sa lastad med personer sa att
folk sitter aven i gangen) och lyckades gora oss forstadda varpa ett
andra mzungo-tjatter utbrot i bussen. Nu kom alla med olika tips och
losningar pa vart problem, och det verkade som om vi skulle vara
tvugna att aka en dryg timme till nasta halvstora stad for att dar
forsoka hitta en buss at andra hallet. Bla. Och just det vi hade inga
pengar, eftersom vi inte fick tid att vaxla vid gransen. Vi hade
lyckligtvis lite tur och var buss tutade mot en minibuss (matatu) pa
vag tillbaka och fick den att stanna. Vi fick tag i vart bagage,
klamde oss in i matatun och lyckades forhandla oss till att fa betala
i dollar.
Dagen efter borjade vi med en stadig frukost bestaende av bla
bananpankaka med choklad och utrattade lite arenden, som att besoka en
bank och ett apotek. Fick tag pa en flaska av hostmedicinen Kodein for
en dryg tia, vilket kandes nastan obehagligt billigt.
Darefter bar det av mot Lake Bunyonyi, som ska vara det basta stallet
i Uganda for sol och bad, och dessutom valdigt vackert. Vi holl kanske
inte med om det dar om Ugandas mest exotiskt vackra sjo, men det var
nog for att det var sa likt den svenska naturen precis dar. Sol och
bad fick vi i alla fall, och vi tog en liten battur ut pa sjon dar vi
fick se alla de sma oar som ligger i den. Bunyonyi ar aven Ugandas
djupaste sjo, ungefar 2000 meter (!). Ganska sjukt med tanke pa att
den inte ar sa stor.
sodra Uganda. Vid gransen hade vi lite otur och kom precis efter en
hel annan busslast med folk, och satt dessutom langst bak i var egen
buss. Vi hamnade darfor langt langt bak i en ko for att bli
utstamplade ur Rwanda. Det var lite oklart for oss vilken ko vi skulle
sta i eftersom den ena skylten sade "Immigration - exit" och den andra
"Emigration - Entry". Hmm. Men det verkade inte vara sa tjinkigt
eftersom personerna fran var buss hade stallt sig lite slumpmassigt i
bada koerna. Krangligare var det att kon nu var ganska lang och att de
bara hade tva sma luckor oppna. Dar fick vi alltsa sta i nan dryg
timme och vanta, men vi tankte att bussen inte garna kunde aka ivag
eftersom de andra ocksa behovde sta i kon.
Pa Ugandiska sidan var det ungefar samma mangd krangel, men vi fick av
okand anledning (vi var dem enda vita) hoppa forbi en ko och komma
till en speciel utfragning om vad vi hade att gora i Uganda. Efter att
ha fatt svaret semester var kontrollanten dock nojd och skickade ivag
oss. Nar vi var klara kom det en man rusande mot oss, vilt pekande mot
bussen och skrek att vi skulle skynda oss. Nar vi val kom pa bussen
visade det sig att alla andra redan satt dar och vantade pa oss (pa
nagot satt maste det gatt snabbare for dem). Bak genom bussen blev det
ett himla s.k. "mzungo-tjatter", nagot vi varit med om bade en och tva
ganger vilket alltsa innebar att alla sitter och pratar om oss mzungos
(vita). Vidare for farden med var kyckling-buss (detta uttryck
forklarar kanske sig sjalvt...).
Bara for att avsluta dagen med lite extra spanning visade det sig att
ingen annan skulle av pa var station och vi missade den eftersom vi
satt langst bak i bussen och inte horde nar de roppade ut. Innan vi
lyckades forsta vad som holl pa att handa var vi redan ute ur staden,
pa en landsvag i sodra Uganda, mitt i natten, pa vag mot en stad vi
aldrig hort namnet pa. Nu utbrot frenetisk aktivitet och vi lyckades
klamma oss fram genom bussen (den ar sa lastad med personer sa att
folk sitter aven i gangen) och lyckades gora oss forstadda varpa ett
andra mzungo-tjatter utbrot i bussen. Nu kom alla med olika tips och
losningar pa vart problem, och det verkade som om vi skulle vara
tvugna att aka en dryg timme till nasta halvstora stad for att dar
forsoka hitta en buss at andra hallet. Bla. Och just det vi hade inga
pengar, eftersom vi inte fick tid att vaxla vid gransen. Vi hade
lyckligtvis lite tur och var buss tutade mot en minibuss (matatu) pa
vag tillbaka och fick den att stanna. Vi fick tag i vart bagage,
klamde oss in i matatun och lyckades forhandla oss till att fa betala
i dollar.
Dagen efter borjade vi med en stadig frukost bestaende av bla
bananpankaka med choklad och utrattade lite arenden, som att besoka en
bank och ett apotek. Fick tag pa en flaska av hostmedicinen Kodein for
en dryg tia, vilket kandes nastan obehagligt billigt.
Darefter bar det av mot Lake Bunyonyi, som ska vara det basta stallet
i Uganda for sol och bad, och dessutom valdigt vackert. Vi holl kanske
inte med om det dar om Ugandas mest exotiskt vackra sjo, men det var
nog for att det var sa likt den svenska naturen precis dar. Sol och
bad fick vi i alla fall, och vi tog en liten battur ut pa sjon dar vi
fick se alla de sma oar som ligger i den. Bunyonyi ar aven Ugandas
djupaste sjo, ungefar 2000 meter (!). Ganska sjukt med tanke pa att
den inte ar sa stor.
Rwanda
Forst: Stort grattis Jonas! Du ar bast!
Det har inlagget ska kronologiskt komma fore foregaende inlagg om Gisenyi men bloggen vill inte samarbeta
Rwanda kallas "landet av tusen kullar" och det stammer verkligen. Naturen skiljer sig mycket fran Tanzania, redan pa andra sidan gransen tyckte vi oss marka en skillnad lustigt nog. Allt ar gront och frodigt och klimatet milt och behagligt.
Kigali ar dessutom forvanansvart utvecklat. Glasade skyskrapor reser sig over staden och alla vagar fran gransen med Tanzania har varit asfalterade (!). Vi ar enormt imponerade over hur folket har gatt vidare efter det hemska folkmordet och det ar valdigt tydligt hur man blickar framat och kampar hart for att ta taten och visa vagen i ostafrika.
Presidenten Paul Kagame lyckas halla ihop landet forvanansvart tight. Det finns manga poliser och vakter langs gatorna som inger trygghet i huvudstaden. Rwandierna behover kanna sig trygga. Man vill kunna lagga allt fokus pa att blicka framat och inte behova oroa sig for att den fruktansvarda tragedin ska upprepa sig.
Den internationella narvaron ar hog. Efter att inte ha sett vita pa ett och ett halvt dygn nar vi reste mellan Arusha och Mwanza var det en smarre chock att komma till Kigali. Cafe't Bourbon i centrala shoppingcentret erbjuder wifi ihop med utesevering och ett Starbuckssnarlikt koncept. Nar man sitter dar ar det latt att glomma bort vilken plats i varlden vi faktiskt befinner oss i.
Den tyngre delen av blogginlagget
Folkmordet ar dock pa inga satt glomt i Rwanda. For er som behover en uppfraschning av historien var Rwanda en belgisk koloni fram till 1962. Rwanda var tidigare en relativt ouppdelad region som inte hade lidit av nagra storre konflikter mellan befolkningsgrupperna. Belgarna bestamde sig for att dela in landet i tva distinkta (egentligen tre men den lilla gruppen Twa som ofta gloms bort) folkgrupper beroende pa ursprung och rikedom. Tutsierna var en boskapsagande minoritet med i storre utstrackning ljusare hy och mindre nasor. Dessa ansags mer kompetenta an de morkare jordbrukarna Hutus, och Tutsierna fick darfor hjalpa belgarna att styra landet. Hutus forbjods hoga positioner liksom hog utbildning. I slutet av femtiotalet svangde belgarna och borjade istallet stotta Hutus infor Rwandas sjalvstandighet. Attacker mot Tutsier (och i mindre grad aven hamndaktioner pa Hutus) kom att pragla de kommande aren och nar tidrakningen kom in pa 1990-talet var stamningen sa hatsk att FN-styrkan UNAMIR (United Nations Assistance Mission for Rwanda) skickades in for att som fredsbevarande trupp forhindra att det pagaende inbordeskriget mellan Tutsiernas RPF (Rwanda Patriotic Front) och Hutuledda regeringen skulle forvarras. Varen 1994 kulminerade konflikten i en fullskalig slakt av Tutsier. Folkmordet leddes av Hutumilisen Interahamwe som i flera ar tranats for uppgiften. Manga civila Hutus deltog i folkmorden och aven kvinnor och barn hjalpte till att tortera Tutsier och oliksinnade Hutus med machetes, knivar, trapalar och andra redskap som fanns till hands. UNAMIRs general Dallaire bad forgaves FNs sakerhetsrad om fler man samt befogenhet att ingripa, detta redan innan att folkmordet pa riktigt satt igang. FN beklagade masslakter pa Tutiser runt om i landet samt Dallaires information om att laget var pa vag att avsevart forvarras. Efter detta diplomatiska utspel svarade sakerhetsradet forvanansvart nog med att dra tillbaka stora delar av UNAMIRs styrka och inte bifalla Dallaires onskan om mer befogenheter.
Vi rekommenderar verkligen filmen Hotel Rwanda for er som inte sett den. Den verklighetsbaserade filmen handlar om Hutun Paul Rusesabagina som vid tiden for folkmordet var tillforordnad manager pa lyxhotellet Hotel des Milles Collines i Kigali. Rusesabagina lyckades med den heroiska bedriften att radda over 1200 manniskor undan genom att gomma dem i hotellet och muta diverse Interahamweledare och politiker med pengar och alkohol. Filmen innhaller en rad starka scener sasom den nar ett gang internationella soldater anlander till hotellet och mots av jubelrop och kramar fran de Tutsiska flyktingarna som tror att de ar raddade. Istallet hamtar soldaterna alla vita (dvs utomRwandiska medborgare) fran hotellet for att fora dessa ut ur landet. Rwandierna lamnas at sitt ode, namligen en masslakt av en miljon manniskor.
Det har senare pavisats att mangden soldater som kom for att hamta hem de vita hade rackt for att forhindra ett folkmord om det bara hade stannat kvar i Kigali. Dallaire har skrivit en kritisk bok om FNs agerande (eller brist pa sadant) och Kofi Annan har kallat det for sitt livs storsta misstag.
Ett besok pa Kigali Memorial Center rekommenderas om ni nagon gang har vagarna forbi Kigali. Ett av mina starkaste minnen fran muse'et for folkmordet ar barnrummet dar bilder pa mordade barn finns uppforstorade i verklighetstrogen storlek med information om barnets favoritmat, favoritlek, sattet det blev mordat pa m.m.
Jag kommer speciellt ihag tva av barnen. Det ena var en liten pojke vars sista ord var "UNAMIR kommer att rada oss". Han torterades till dods. Ett annat var en flicka som med nod och nappe undslapp doden och har berattat om hur mordforsoket gick till. Det var en Hutugranne som jobbade for hennes foraldrar, och som hon betraktade som en familjemedlem, som gav sig pa henne. Flickan hade fragat den unga mannen om hur han kunde forma sig att doda henne trots att de alltid varit sa goda vanner. Grannen hade svarat med att sticka trabitar genom flickans ansikte tills han trodde att hon var dod och sedan lamnat henne.
Det ar beklammande att hora om det meningslosa valdet och tortyren som praglade folkmordet i Rwanda. Istallet for att bara fa dodandet overstokat hanade man ofta sina offer med att forst skara av ena benet, darefter atervanda for det andra. Nagra timmar eller kanske en dag senare kom man tillbaka for en av armarna och sadar holl man pa. Inte for att man ville fa ut nagon information ur offren utan det var rena vansinnesdad. Inte ens barn skonades fran tortyt.
Att befinna sig i Rwanda har givit oss manga anledningar till att diskutera historien, vad som kunde gjorts annorlunda, omvarldens ansvar, rwandiernas ansvar, Rwandas framtid och inte minst hur vi skulle reagerat i samma situation. Det tal att upprepas att vi ar genuint imponerade over hur landet rest sig och hur man forlatit varandra. Det ar svart att spekulera i men personligen tror jag inte att jag skulle kunna bo kvar i landet dar min familj slaktats av tidigare vanner, grannar, klasskamrater och kollegor. Inte nodvandigtvis for att jag skulle orka hata eller vara hamndlysten resten av livet utan kanske snarare for att det skulle vara svart att lita manniskor igen.
Manga av oss har nog mycket att lara av Rwanda - landet dar man tar sina barns mordare i hand och blickar framat.
Det moderna Kigali
Vi tog en drink som blev en middag pa Hotel des Milles Collines, verklighetens Hotel Rwanda
Det var surrealistiskt att sitta och dricka Afrikas forsta goda (och kalla) glas vita vin till tonerna av jazz pa samma plats dar 1268 manniskor 17 ar tidigare raddades undan folkmordet
Det har inlagget ska kronologiskt komma fore foregaende inlagg om Gisenyi men bloggen vill inte samarbeta
Rwanda kallas "landet av tusen kullar" och det stammer verkligen. Naturen skiljer sig mycket fran Tanzania, redan pa andra sidan gransen tyckte vi oss marka en skillnad lustigt nog. Allt ar gront och frodigt och klimatet milt och behagligt.
Kigali ar dessutom forvanansvart utvecklat. Glasade skyskrapor reser sig over staden och alla vagar fran gransen med Tanzania har varit asfalterade (!). Vi ar enormt imponerade over hur folket har gatt vidare efter det hemska folkmordet och det ar valdigt tydligt hur man blickar framat och kampar hart for att ta taten och visa vagen i ostafrika.
Presidenten Paul Kagame lyckas halla ihop landet forvanansvart tight. Det finns manga poliser och vakter langs gatorna som inger trygghet i huvudstaden. Rwandierna behover kanna sig trygga. Man vill kunna lagga allt fokus pa att blicka framat och inte behova oroa sig for att den fruktansvarda tragedin ska upprepa sig.
Den internationella narvaron ar hog. Efter att inte ha sett vita pa ett och ett halvt dygn nar vi reste mellan Arusha och Mwanza var det en smarre chock att komma till Kigali. Cafe't Bourbon i centrala shoppingcentret erbjuder wifi ihop med utesevering och ett Starbuckssnarlikt koncept. Nar man sitter dar ar det latt att glomma bort vilken plats i varlden vi faktiskt befinner oss i.
Den tyngre delen av blogginlagget
Folkmordet ar dock pa inga satt glomt i Rwanda. For er som behover en uppfraschning av historien var Rwanda en belgisk koloni fram till 1962. Rwanda var tidigare en relativt ouppdelad region som inte hade lidit av nagra storre konflikter mellan befolkningsgrupperna. Belgarna bestamde sig for att dela in landet i tva distinkta (egentligen tre men den lilla gruppen Twa som ofta gloms bort) folkgrupper beroende pa ursprung och rikedom. Tutsierna var en boskapsagande minoritet med i storre utstrackning ljusare hy och mindre nasor. Dessa ansags mer kompetenta an de morkare jordbrukarna Hutus, och Tutsierna fick darfor hjalpa belgarna att styra landet. Hutus forbjods hoga positioner liksom hog utbildning. I slutet av femtiotalet svangde belgarna och borjade istallet stotta Hutus infor Rwandas sjalvstandighet. Attacker mot Tutsier (och i mindre grad aven hamndaktioner pa Hutus) kom att pragla de kommande aren och nar tidrakningen kom in pa 1990-talet var stamningen sa hatsk att FN-styrkan UNAMIR (United Nations Assistance Mission for Rwanda) skickades in for att som fredsbevarande trupp forhindra att det pagaende inbordeskriget mellan Tutsiernas RPF (Rwanda Patriotic Front) och Hutuledda regeringen skulle forvarras. Varen 1994 kulminerade konflikten i en fullskalig slakt av Tutsier. Folkmordet leddes av Hutumilisen Interahamwe som i flera ar tranats for uppgiften. Manga civila Hutus deltog i folkmorden och aven kvinnor och barn hjalpte till att tortera Tutsier och oliksinnade Hutus med machetes, knivar, trapalar och andra redskap som fanns till hands. UNAMIRs general Dallaire bad forgaves FNs sakerhetsrad om fler man samt befogenhet att ingripa, detta redan innan att folkmordet pa riktigt satt igang. FN beklagade masslakter pa Tutiser runt om i landet samt Dallaires information om att laget var pa vag att avsevart forvarras. Efter detta diplomatiska utspel svarade sakerhetsradet forvanansvart nog med att dra tillbaka stora delar av UNAMIRs styrka och inte bifalla Dallaires onskan om mer befogenheter.
Vi rekommenderar verkligen filmen Hotel Rwanda for er som inte sett den. Den verklighetsbaserade filmen handlar om Hutun Paul Rusesabagina som vid tiden for folkmordet var tillforordnad manager pa lyxhotellet Hotel des Milles Collines i Kigali. Rusesabagina lyckades med den heroiska bedriften att radda over 1200 manniskor undan genom att gomma dem i hotellet och muta diverse Interahamweledare och politiker med pengar och alkohol. Filmen innhaller en rad starka scener sasom den nar ett gang internationella soldater anlander till hotellet och mots av jubelrop och kramar fran de Tutsiska flyktingarna som tror att de ar raddade. Istallet hamtar soldaterna alla vita (dvs utomRwandiska medborgare) fran hotellet for att fora dessa ut ur landet. Rwandierna lamnas at sitt ode, namligen en masslakt av en miljon manniskor.
Det har senare pavisats att mangden soldater som kom for att hamta hem de vita hade rackt for att forhindra ett folkmord om det bara hade stannat kvar i Kigali. Dallaire har skrivit en kritisk bok om FNs agerande (eller brist pa sadant) och Kofi Annan har kallat det for sitt livs storsta misstag.
Ett besok pa Kigali Memorial Center rekommenderas om ni nagon gang har vagarna forbi Kigali. Ett av mina starkaste minnen fran muse'et for folkmordet ar barnrummet dar bilder pa mordade barn finns uppforstorade i verklighetstrogen storlek med information om barnets favoritmat, favoritlek, sattet det blev mordat pa m.m.
Jag kommer speciellt ihag tva av barnen. Det ena var en liten pojke vars sista ord var "UNAMIR kommer att rada oss". Han torterades till dods. Ett annat var en flicka som med nod och nappe undslapp doden och har berattat om hur mordforsoket gick till. Det var en Hutugranne som jobbade for hennes foraldrar, och som hon betraktade som en familjemedlem, som gav sig pa henne. Flickan hade fragat den unga mannen om hur han kunde forma sig att doda henne trots att de alltid varit sa goda vanner. Grannen hade svarat med att sticka trabitar genom flickans ansikte tills han trodde att hon var dod och sedan lamnat henne.
Det ar beklammande att hora om det meningslosa valdet och tortyren som praglade folkmordet i Rwanda. Istallet for att bara fa dodandet overstokat hanade man ofta sina offer med att forst skara av ena benet, darefter atervanda for det andra. Nagra timmar eller kanske en dag senare kom man tillbaka for en av armarna och sadar holl man pa. Inte for att man ville fa ut nagon information ur offren utan det var rena vansinnesdad. Inte ens barn skonades fran tortyt.
Att befinna sig i Rwanda har givit oss manga anledningar till att diskutera historien, vad som kunde gjorts annorlunda, omvarldens ansvar, rwandiernas ansvar, Rwandas framtid och inte minst hur vi skulle reagerat i samma situation. Det tal att upprepas att vi ar genuint imponerade over hur landet rest sig och hur man forlatit varandra. Det ar svart att spekulera i men personligen tror jag inte att jag skulle kunna bo kvar i landet dar min familj slaktats av tidigare vanner, grannar, klasskamrater och kollegor. Inte nodvandigtvis for att jag skulle orka hata eller vara hamndlysten resten av livet utan kanske snarare for att det skulle vara svart att lita manniskor igen.
Manga av oss har nog mycket att lara av Rwanda - landet dar man tar sina barns mordare i hand och blickar framat.
Det moderna Kigali
Vi tog en drink som blev en middag pa Hotel des Milles Collines, verklighetens Hotel Rwanda
Det var surrealistiskt att sitta och dricka Afrikas forsta goda (och kalla) glas vita vin till tonerna av jazz pa samma plats dar 1268 manniskor 17 ar tidigare raddades undan folkmordet
Gisenyi och norra Rwanda
Gisenyi
Efter Kigali bar det av mot en liten stad vid namn Gisenyi som ligger
pa kusten av sjon Kivu, pa gransen mellan Rwanda och Kongo. Trots att
vi ar i Afrika far vi ju namligen inte sarskilt mycket sol, sa nu
fortjanade vi lite sol och bad. Har checkade vi in pa ett trevligt
och, for att vara Rwanda, prisvart litet hotell med frasha rum.
Morgonen efter gick vi ned till stranden for att leta efter en bra
badplats. Detta kunde vi dock inte hitta, och efter en stund pa
internet fick vi heller ingen direkt klarhet i hurudvida parasiten
bilharzia fanns i sjon (denna finns i nastan alla farskvattenssjoar i
ostafrika och begransar badmojligheterna ganska rejalt). Eftersom vi
desperat ville ha var sin solstol och badmojlighet bestamde vi oss
darfor for att checka in pa stadens billigaste hotell med pool, vilket
kostade 110 dollar for en natt, galna pengar for boende nar man
backpackar. Vi var dock sa smarta att vi checkade in runt tio pa
morgonen, fick en hel dag vid poolen, och ordnade en late check-out sa
att vi kunde ligga vid poolen hela nastkommande dag med! Nar solen
borjade ga ned den andra dagen packade vi ihop handdukarna, satte pa
oss ryggsackarna och begav oss mot Uganda.
Lite kuriosa: Traden vid stranden hade intagits av en massiv koloni fladdermoss. Forsta gangen Lovisa och jag sett sa stora exemplar av dessa underligga djur. De var faktiskt ganska sota!
Kan ni hitta den kamouflerade odlan?
Kinyoni
Pa vagen upp mot busstationen tyckte blev vi veliga kring att lamna
Rwanda som vi tyckt sa val om (trevligare land an Tanzania, aven om
Tanzania har mer att se). Vi kom fram till busstationen och sag en
minibuss med destination Musanze i norra Rwanda nara gransen, andrade
oss pa platsen och skot upp avfarden mot Uganda med en dag till.
I Musanze, som huvudsakligen ar kant for sin narhet till de Rwandiska
bergsgorillorna tankte vi antingen klattra en av traktens mindre
vulkaner eller hitta pa nagon annan aktivitet. Eftersom vulkanen var
ganska dyr (230 USD) bestamde vi oss for att ta en "village walk" i en
av traktens byar istallet. Detta visade sig vara ett mycket bra val
eftersom det var helt dimmigt vid vulkanerna denna dag och vi
formodligen inte hade sett ett jota dar uppifran!
Var vandring genom en by vid namn Kinyoni (eller snarare en samling byar och hus
spridda runt odlingsmark) var lyckligtvis valdigt givande eftersom vi
fick chansen att lite narmare se hur en stor del av lokalbefolkningen
bor och har det. Det var ocksa kul eftersom man konstant far ett folje
om fem-tjugo barn som tycker att det ar himla festligt med en mzungo
(vit) i trakten, och dessutom vill fa en chans att anvanda sin
skolengelska. De flesta av barnen stallde ungefar samma fragor och
sade samma fraser, men en del var riktigt duktiga och kunde fora en
enklare konversation. Nastan annu roligare tyckte de att det var att
fa sin bild tagen med var kamera och sen fa sen den pa skarmen. Tyvarr
kunde vi inte fanga hur kul det ser ut pa bild nar man har 10 barn
omkring sig som alla forsoker klamma fram huvudet for att fa en glimt
av bilden. Vi far ta med oss tva kameror nasta gang!
Efter Kigali bar det av mot en liten stad vid namn Gisenyi som ligger
pa kusten av sjon Kivu, pa gransen mellan Rwanda och Kongo. Trots att
vi ar i Afrika far vi ju namligen inte sarskilt mycket sol, sa nu
fortjanade vi lite sol och bad. Har checkade vi in pa ett trevligt
och, for att vara Rwanda, prisvart litet hotell med frasha rum.
Morgonen efter gick vi ned till stranden for att leta efter en bra
badplats. Detta kunde vi dock inte hitta, och efter en stund pa
internet fick vi heller ingen direkt klarhet i hurudvida parasiten
bilharzia fanns i sjon (denna finns i nastan alla farskvattenssjoar i
ostafrika och begransar badmojligheterna ganska rejalt). Eftersom vi
desperat ville ha var sin solstol och badmojlighet bestamde vi oss
darfor for att checka in pa stadens billigaste hotell med pool, vilket
kostade 110 dollar for en natt, galna pengar for boende nar man
backpackar. Vi var dock sa smarta att vi checkade in runt tio pa
morgonen, fick en hel dag vid poolen, och ordnade en late check-out sa
att vi kunde ligga vid poolen hela nastkommande dag med! Nar solen
borjade ga ned den andra dagen packade vi ihop handdukarna, satte pa
oss ryggsackarna och begav oss mot Uganda.
Lite kuriosa: Traden vid stranden hade intagits av en massiv koloni fladdermoss. Forsta gangen Lovisa och jag sett sa stora exemplar av dessa underligga djur. De var faktiskt ganska sota!
Kan ni hitta den kamouflerade odlan?
Kinyoni
Pa vagen upp mot busstationen tyckte blev vi veliga kring att lamna
Rwanda som vi tyckt sa val om (trevligare land an Tanzania, aven om
Tanzania har mer att se). Vi kom fram till busstationen och sag en
minibuss med destination Musanze i norra Rwanda nara gransen, andrade
oss pa platsen och skot upp avfarden mot Uganda med en dag till.
I Musanze, som huvudsakligen ar kant for sin narhet till de Rwandiska
bergsgorillorna tankte vi antingen klattra en av traktens mindre
vulkaner eller hitta pa nagon annan aktivitet. Eftersom vulkanen var
ganska dyr (230 USD) bestamde vi oss for att ta en "village walk" i en
av traktens byar istallet. Detta visade sig vara ett mycket bra val
eftersom det var helt dimmigt vid vulkanerna denna dag och vi
formodligen inte hade sett ett jota dar uppifran!
Var vandring genom en by vid namn Kinyoni (eller snarare en samling byar och hus
spridda runt odlingsmark) var lyckligtvis valdigt givande eftersom vi
fick chansen att lite narmare se hur en stor del av lokalbefolkningen
bor och har det. Det var ocksa kul eftersom man konstant far ett folje
om fem-tjugo barn som tycker att det ar himla festligt med en mzungo
(vit) i trakten, och dessutom vill fa en chans att anvanda sin
skolengelska. De flesta av barnen stallde ungefar samma fragor och
sade samma fraser, men en del var riktigt duktiga och kunde fora en
enklare konversation. Nastan annu roligare tyckte de att det var att
fa sin bild tagen med var kamera och sen fa sen den pa skarmen. Tyvarr
kunde vi inte fanga hur kul det ser ut pa bild nar man har 10 barn
omkring sig som alla forsoker klamma fram huvudet for att fa en glimt
av bilden. Vi far ta med oss tva kameror nasta gang!
Arusha - Mwanza - Rwanda
Efter safarin var tanken att vi skulle ta oss vasterut genom Tanzania
for att till slut komma till Rwandas grans. Detta gjorde vi genom att
forst ta en buss till Tanzanias nast storsta stad Mwanza for att
darifran ta oss mot gransen. Vi viste att denna resa skulle bli bade
lang och ganska jobbig fran vad vi last i guideboken. Inte sarskilt
manga mzungos tar sig till denna del av landet, mest eftersom det
saknas sevardheter.
Pa dagen for avresa mot Mwanza fick vi en lite latt motig start. Vi
hade lamnat in var tvatt till hotellets envisa personal (som knackade
pa hos oss typ 8 ganger for att salja sin tvatttjanst) dagen innan,
men pa morgonen kl 5 som avtalat fanns ingen tvatt att hamta, och inte
heller nagon i receptionen. Jag lyckades i alla fall fa tag i en vakt
som i sin tur gick och vackte receptionisten som i sin tur oversatte
till vakten att vi skulle vacka tvattpersonalen pa sina rum. Tvatten
fick vi till slut aven om den var fuktig. Efter att ha raknat plaggen
kom vi dock pa att Lovisas enda t-shirt saknades. Vi lyckades
kommunicera detta till dem varpa de lite forstrott letade utan att
finna den. Ratt sura tyckte vi att de gott kunde ersatta oss for
trojan. Detta hade de dock ingen vidare lust med utan ville hellre
leta i vart rum for att se om det nog inte var vi som tappat den. Det
var det forstass inte. Da erbjod de oss nagot fjantiga motsvarande ca
20-25 kr i ersattning. Vi ville ha kanske 100 kr vilket verkade mer
rimligt. Efter att ha tjafsat ett tag med dem hoppade receptionisten
in for att oversatta lite. Detta slutade dock bara med att vi fick
pengarna for tvatten tillbaka (ca 65 kr) vilket vi var sura pa mest av
princip eftersom det var ett ganska stort hotell, stormade for att
hinna till var buss ut varpa receptionisten bortforklarade misstaget
med att skrika efter oss "it's only gods will!". Naja.
Att skaffa bussbiljetterna vilket vi gjort dagen innan var aven det
ett mindre aventyr. Arusha (vilket ar lite av Tanzanias
turismhuvudstad pga narheten till Serengeti) har en minst sagt kaotisk
busshallplats, och att hitta biljetter gors krangligare bade av
faktumet att bussbolagen inte har nagra riktiga kontor men framforallt
att vi konstant fick ett folje av ca tio personer efter oss som alla
skrek och drog for att fa salja just sina bussbiljetter. De delar av
Tanzania dar de har valdigt manga turister ar dessutom notoriska for
sina lurendrejerier, vilket tyvarr gor att man mer eller mindre inta
kan lite pa nagon. Vi fick i alla fall tag pa en biljett som skulle
vara till en direktbuss. Forsaljaren insisterade pa att det bara
skulle ta 10 timmar, trots att vi visste att resan skulle vara mellan
12 och 13.
Pa bussen satte vi oss dock och det verkade ga bra aven om det tog
ganska lang tid eftersom bussen gjorde typ hundratals stopp pa vagen.
Efter ca 11 timmar pa bussen (namde vi att man sitter 5 och inte 4 pa
varje rad, samt att bussen var helt fylld med damm eftersom nagra
fonster var trasiga?) gjorde dock bussen ett stopp och vi forstod att
har skulle resan ta stopp for var del. Av kliver vi i nagon liten
skitort utan att veta varken var vi ar eller vilken buss vi ska byta
till. Vi foljde exemplet de andra swahilitalande passagerarna gjorde
och satte oss ned i skuggan och vantade. Tyvarr kunde ingen i narheten
prata ens en mening engelska. Efter att ha lyckat lasa oss till pa
lite skyltar var vi var lyckades vi forsta att vi inte var i narheten
av Mwanza, i motsats till vad den bussansvarige svarade pa vara fragor
("1 hour!", oavsett fraga). Pa kartan sag det ut att vara atminstonde
4 timmar. Suck. Dar satt vi dock utan att veta varken nar var
anslutningsbuss skulle komma eller ens om. Har surnade vi till lite pa
Tanzaniaborna som bara kranglar och alltid verkar vilja lura en.
Efter ca 2,5 timmar kom det dock en buss och har var det first come
first served som gallde eftersom det inte fanns plats for alla
passagerare som skulle till Mwanza, bussen var namligen nastan full
eftersom den kom fran annan ort. Vi lyckades tranga oss fram och
skrika och vifta biljetterna i ansiktet pa nagon ansvarig och kom som
de tva sista ombord pa bussen, en plats langst fram och en langst bak!
Antligen pa vag alltsa och jag har nog sallan kant mig sa lattad over
att vara bara 4 timmar sen! Resten av resan gick relativt smartfritt
bortsett fran att bussen inte startade efter den stannat for en
kisspaus i mitten av vildmarken... Dar satt vi i ytterliggare nagon
timme (igen utan att veta nagonting eftersom de bara ropar ut pa
swahili och ingen kan oversatta) innan de fick igang den och vi akte
ivag. Denna gang blev vi dock inte sarskilt oroliga, mest for att vi
var for trotta for att orka bry oss.
Efter denna lilla eskapad bestamde vi oss for att ta en vilodag i
Mwanza innan nasta helevetsresa. Har var de vi traffade hur trevliga
och gastvanliga som helst, formodligen for att de kommer sa fa
utlanningar att de inte vet battre. Resan till Kigali, som vi befarade
skulle bli annu varre gick hur smidigt som helst, sarskilt som vi
forstod att bussen som skulle ga kl 12 "when it's still dark", skulle
ga inte innan man hinner ga och lagga sig utan kl 6 eftersom
swahilitid anges med 6 timmars forskjutning. Det enda storande pa
bussen var den mycket tveksamma fordelen av ett entertainment system,
vilket bestod i att de spelade upp en riktigt kass actiondramakomedi
fran Tanzania pa hogsta volym sa att man var tvungen att ha
oronproppar for att inte fa huvudvark. Denna var i tre delar och ca 6
timmar lang... Gransen mot Rwanda ar en flod med ett vattenfall, och
sa snart man kommer in i Rwanda blir naturen nastan omojligt vacker,
kullig och gron av palmer.
I Tanzania bar en stor del av befolkningen tackande muslimska klader. Langt ifran den traditionella bilden man har av det fargglada, naturliga Afrika.
for att till slut komma till Rwandas grans. Detta gjorde vi genom att
forst ta en buss till Tanzanias nast storsta stad Mwanza for att
darifran ta oss mot gransen. Vi viste att denna resa skulle bli bade
lang och ganska jobbig fran vad vi last i guideboken. Inte sarskilt
manga mzungos tar sig till denna del av landet, mest eftersom det
saknas sevardheter.
Pa dagen for avresa mot Mwanza fick vi en lite latt motig start. Vi
hade lamnat in var tvatt till hotellets envisa personal (som knackade
pa hos oss typ 8 ganger for att salja sin tvatttjanst) dagen innan,
men pa morgonen kl 5 som avtalat fanns ingen tvatt att hamta, och inte
heller nagon i receptionen. Jag lyckades i alla fall fa tag i en vakt
som i sin tur gick och vackte receptionisten som i sin tur oversatte
till vakten att vi skulle vacka tvattpersonalen pa sina rum. Tvatten
fick vi till slut aven om den var fuktig. Efter att ha raknat plaggen
kom vi dock pa att Lovisas enda t-shirt saknades. Vi lyckades
kommunicera detta till dem varpa de lite forstrott letade utan att
finna den. Ratt sura tyckte vi att de gott kunde ersatta oss for
trojan. Detta hade de dock ingen vidare lust med utan ville hellre
leta i vart rum for att se om det nog inte var vi som tappat den. Det
var det forstass inte. Da erbjod de oss nagot fjantiga motsvarande ca
20-25 kr i ersattning. Vi ville ha kanske 100 kr vilket verkade mer
rimligt. Efter att ha tjafsat ett tag med dem hoppade receptionisten
in for att oversatta lite. Detta slutade dock bara med att vi fick
pengarna for tvatten tillbaka (ca 65 kr) vilket vi var sura pa mest av
princip eftersom det var ett ganska stort hotell, stormade for att
hinna till var buss ut varpa receptionisten bortforklarade misstaget
med att skrika efter oss "it's only gods will!". Naja.
Att skaffa bussbiljetterna vilket vi gjort dagen innan var aven det
ett mindre aventyr. Arusha (vilket ar lite av Tanzanias
turismhuvudstad pga narheten till Serengeti) har en minst sagt kaotisk
busshallplats, och att hitta biljetter gors krangligare bade av
faktumet att bussbolagen inte har nagra riktiga kontor men framforallt
att vi konstant fick ett folje av ca tio personer efter oss som alla
skrek och drog for att fa salja just sina bussbiljetter. De delar av
Tanzania dar de har valdigt manga turister ar dessutom notoriska for
sina lurendrejerier, vilket tyvarr gor att man mer eller mindre inta
kan lite pa nagon. Vi fick i alla fall tag pa en biljett som skulle
vara till en direktbuss. Forsaljaren insisterade pa att det bara
skulle ta 10 timmar, trots att vi visste att resan skulle vara mellan
12 och 13.
Pa bussen satte vi oss dock och det verkade ga bra aven om det tog
ganska lang tid eftersom bussen gjorde typ hundratals stopp pa vagen.
Efter ca 11 timmar pa bussen (namde vi att man sitter 5 och inte 4 pa
varje rad, samt att bussen var helt fylld med damm eftersom nagra
fonster var trasiga?) gjorde dock bussen ett stopp och vi forstod att
har skulle resan ta stopp for var del. Av kliver vi i nagon liten
skitort utan att veta varken var vi ar eller vilken buss vi ska byta
till. Vi foljde exemplet de andra swahilitalande passagerarna gjorde
och satte oss ned i skuggan och vantade. Tyvarr kunde ingen i narheten
prata ens en mening engelska. Efter att ha lyckat lasa oss till pa
lite skyltar var vi var lyckades vi forsta att vi inte var i narheten
av Mwanza, i motsats till vad den bussansvarige svarade pa vara fragor
("1 hour!", oavsett fraga). Pa kartan sag det ut att vara atminstonde
4 timmar. Suck. Dar satt vi dock utan att veta varken nar var
anslutningsbuss skulle komma eller ens om. Har surnade vi till lite pa
Tanzaniaborna som bara kranglar och alltid verkar vilja lura en.
Efter ca 2,5 timmar kom det dock en buss och har var det first come
first served som gallde eftersom det inte fanns plats for alla
passagerare som skulle till Mwanza, bussen var namligen nastan full
eftersom den kom fran annan ort. Vi lyckades tranga oss fram och
skrika och vifta biljetterna i ansiktet pa nagon ansvarig och kom som
de tva sista ombord pa bussen, en plats langst fram och en langst bak!
Antligen pa vag alltsa och jag har nog sallan kant mig sa lattad over
att vara bara 4 timmar sen! Resten av resan gick relativt smartfritt
bortsett fran att bussen inte startade efter den stannat for en
kisspaus i mitten av vildmarken... Dar satt vi i ytterliggare nagon
timme (igen utan att veta nagonting eftersom de bara ropar ut pa
swahili och ingen kan oversatta) innan de fick igang den och vi akte
ivag. Denna gang blev vi dock inte sarskilt oroliga, mest for att vi
var for trotta for att orka bry oss.
Efter denna lilla eskapad bestamde vi oss for att ta en vilodag i
Mwanza innan nasta helevetsresa. Har var de vi traffade hur trevliga
och gastvanliga som helst, formodligen for att de kommer sa fa
utlanningar att de inte vet battre. Resan till Kigali, som vi befarade
skulle bli annu varre gick hur smidigt som helst, sarskilt som vi
forstod att bussen som skulle ga kl 12 "when it's still dark", skulle
ga inte innan man hinner ga och lagga sig utan kl 6 eftersom
swahilitid anges med 6 timmars forskjutning. Det enda storande pa
bussen var den mycket tveksamma fordelen av ett entertainment system,
vilket bestod i att de spelade upp en riktigt kass actiondramakomedi
fran Tanzania pa hogsta volym sa att man var tvungen att ha
oronproppar for att inte fa huvudvark. Denna var i tre delar och ca 6
timmar lang... Gransen mot Rwanda ar en flod med ett vattenfall, och
sa snart man kommer in i Rwanda blir naturen nastan omojligt vacker,
kullig och gron av palmer.
I Tanzania bar en stor del av befolkningen tackande muslimska klader. Langt ifran den traditionella bilden man har av det fargglada, naturliga Afrika.
Bilder fran safarin
Underbara Serengeti
Sondag till onsdag var vi pa en fantastisk fyra dagars safari i Serengeti och den narliggande Ngorongoro-kratern. Vi bada har varit pa safari forut och visste att det inte finns nagra garantier for vilka djur man kommer att fa se eller pa vilket avstand. Oavsett skulle det anda bli en fantastisk upplevelse.
Hur gick det for var animal spotting da? Jo var safari var helt overnaturligt grym! Vi sag the big five (leopard, lejon, buffel, elefant och noshorning) flera ganger om, lejon passerade precis vid bilen vid tva tillfallen och da parningssasongen ar nu fick vi se fyra (!) olika lejonpar hanga samman och en del leka intressanta parningslekar hehe. Forsta dagen satt en gepard och stirrade pa oss vid sidan av vagen och vi fick exklusivt iaktta henne och hennes tva gepardungar som lekta pa bada sidor av vagen. Tredje dagen fick vi aven vara med om det osannolika att kora forbi nar en gepard kutade over vagen for att fanga en liten antelop. Forutom dessa barn fick vi aven se elefantungar, zebraungar samt avkommor av alla olika anteloper. Mitt i den harliga babyboomen som radde bestamde sig avfen tva leopardungar for att dyka upp och klattra med sin mamma upp i ett stort och mysigt trad. Vi skulle kunna fortsatta i all evighet och beratta om vilka fler djur och aventyr safarin bjod pa men vi kommer nog ha tid att gora det dar hemma ocksa samtidigt som vi visar de bilder som vi inte kastar upp har.
For er som har hort oss dromma om the Great Migration, dvs nar alla gnuer varje sommar vandrar norrut genom Serengeti upp i kenyanska Masai Mara, ska vi val passa pa att fortalja det med. I princip fran att vi kom till Tanzania fick vi hora att det var nast intill en omojlighet att lyckas se migrationen. Serengeti ar fruktansvart stort och chansen att man kor forbi hjorden just nar den befinner sig nara en vag ar tvyarr valdigt liten. Dessutom ar djurens rorelse valdigt svar att forutspa. Jag, Nic och ett supertrevligt brittiskt par som vi traffade pa Zanzibar bestamde oss for att boka safari tillsammans och puscha lite extra for att guiden skulle forsoka att hitta ratt stalle vid ratt tidpunkt i den valdiga nationalparken. Var guide Kachewi (betyder liten leopard) och kocken Godson gjorde verkligen alltid det lilla extra for oss och Kachewi lovade att forsoka aven om vi skulle komma ihag att det ar langt ifran alla guider som lyckats se migrationen. Andra dagen satsade Kachewi jarnet och korde oss runt i Serengeti i 12 timmar(!). Varldens basta guide tog oss till migrationen och vi fick se och hora (de later som grisar) tusentals gnuer rusa runt, sova, beta och socialisera sig.
Egentligen hade vi tankt gora en safari till i Kenya men da vi inte vet vad som kan toppa det har skippar vi nog det. Ett underbart minne, en underbar safari, en underbar safarigrupp och varldens basta Serengeti.
Tack/Asante sana!
