Historien om hur vi upptäckte Amerika

I jeepen dar vi kom att spendera majoriteten av var vakna tid kommande fyra dagar (vi ar extremt erfarna och uthalliga jeeppassagerare numera) satt vi tva, en 60-arig kvinna fran Kanada (okej sorry, Quebec) samt tva engelska killar i tjugoarsaldern som vi larde kanna dagen innan under hastturen och kvallen efterat. Sallskapet var bra och den goda stamningen kom att halla i sig resan igenom. Bilen daremot pajjade efter fem minuter. Suck.

Efter lite meckande kunde bilen rullas igang igen, bara for att krangla ett fatal minuter senare. Efter ett tredje break-down uppe pa ett berg (med ett obehagligt stup nedanfor) gav chaufforen upp. Tanken var att en ny jeep skulle komma och avlosa var men tackningen uppe bland bergen var inte den basta utan saledes var vi tvungna att ta oss tillbaka ned till stan for att kunna fortsatta i en ny jeep. Vi fem vasterlanningar kliade oss i huvudet och undrade hur om det har verkligen skulle ga. Aterigen fick vi det bevisat att allt ar mojligt i Bolivia. Efter att ha hallt ut en del av vart dricksvatten for att svalka motorn (vilket fick oss att svara halvljudligt for oss sjalva och se framfor oss hur vi skulle vara tvungna att dricka kranvatten resten av resan) puttrade den pa tillrackligt for att bilen skulle ga att vanda (utover ett stup mina vanner, utover ett stup skulle vi gora en u-svang). Darefter stangde chaufforen av motorn och lat bilen rulla nedfor berget. Eftersom att det ar grymt mycket svarare att bromsa en bil nar inte motorn ar pa (vilket jag vet nu eftersom att jag har korkort) hade chaffisen handromsen halvhart atdragen under hal farden. Hur han kompenserade for den nedsatta styrformagan vagade vi dock inte tanka pa. Pa nagot vanster lyckades vi rulla oss hela vagen till hogkvarteret i Tupiza dar en ny bil vantade pa oss. Den har gangen gick resan lite battre.

I tre dagar akte vi genom en otrolig variation av bergslandskap, okenlandskap, gejsrar och laguner innan vi den sista dagen nadde den helt vita saltoknen. Det var tre otroligt roliga dagar med ett fantastiskt harligt gang och det var verkligen trakigt nar vi alla drog at olika hall efter Uyuni. Ganget bestod av oss i var bil (dar vi verkligen hade jattekul med de tav brittiska killarna), ett australiensiskt par pa 30 ar samt ett norskt par pa ovre 30. Vi klarade hojden riktigt bra (en gang var vi uppe pa 5000m) genom att dricka mycket vatten och ata lite painkillers forsta dagen. Varre an sa var det inte. Vi provade ocksa pa att tugga pa de beromde coca-bladen som i Sverige framst finns representerade kring Stureplan i form av kokain. Det tar dock otroligt manga blad for att framstalla bara ett gram koks so dont you worry. Har i Bolivia samt norra Argentina tuggar man coca-bladen da de hjalper mot hojdsjuka trotthet, torst, hunger och andra otrevligheter om man ar tvungen att jobba non-stop (se inlagget om Potosí). Egentligen skulle vi vilja ta hem en pase coca-blad at er sa att ni alla fick prova pa att ha en stor boll i kinden i nagra timmar (man ser verkligen ut som en hamster) och fa en liten inblick i hur sjukt det ar att det ar det enda vissa manniskor far i sig under dagen har nere. Coca-bladen ar dock klassade som grov narkotika i Sverige sa vi skippar det tills vidare.

Sahar en och en halv vecka senare har fantasin sinat lite sa det ar ratt svart att plocka fram nagot konkret att framhalla fran resan. Var favoritplats i nationalparken var i alla fall Laguna Verde (Gron lagun pa svenska) med helt gront vatten, vit omgivning samt massiva morka berg tillhorande bade Chile, Argentina och Bolivia i bakgrunden. Det ar svart att ladda upp manga bilder da internetkontakten ar dalig men vi ska bjuda pa ett smakprov i alla fall. Kvallarna spenderade vi pa olika hotell/hostels i nationalparken (varav ett helt gjort i salt) dar vi spelade kort, snackade samt drack diverse alkoholhaltiga drycker (en liten chansning med tanke pa att kombinationen alkohol + extrem hojd kan gora en ratt sjuk, men inget hande och vi hade nagra riktigt roliga kvallar). Annars sa var kvallarna isande kalla (sov en kavll med dubbla lager klader, mossa, vantar samt sju filtar) medan dagarna var supervarma. Som oknen ska vara I suppose. En annan rolig detalj nar man vaxlade mellan olika hojder var tryckets paverkan pa vattenflaskorna som stundtals kunde spruta upp hejvilt, trots att de inte inneholl kolsyra, nar man rorde sig fran lag hojd till hog hojd (pga att lufttrycket minskar medan trycket inuti ar det samma for er som inte ar naturvetare). Pa samma satt var vattenflaskorna alltid helt ihopknycklade nar man oppnade dem pa lag hojd. Vid ett tillfalle exploderade en chipspase aven i mitt ansikte.

Efter Uuyni begav vi oss till Potosí som vi nu har uppdaterat bilder till.

Take care!

I Tupiza, som ar en ganska liten stad i sodra Bolivia, finns det egentligen bara en sevardhet: den omkringliggande naturen. Denna kan utforskas till fots, med jeep, pa hastryggen eller pa mountainbike.

Nar vi kom till vart hostel, som aven var en tour agency, kvallen innan sa erbjod agarna oss en plats pa en hasttur dagen efter. Lovisa var valdigt sugen pa att fa rida har sa vi hade redan bestamt oss for att gora det. Tyvarr for mig var det en 7-timmars tur som erbjods. Jag hade kanske snarare tankt mig en lite lagom 3-timmarstur sadar. Vi bestamde oss anda for att ta den langa turen. Pa varat hostel traffade vi ett antal trevliga manniskor att prata med, som alla skrattade nar de horde om var forestaende maraton-tur. Ett par var inte sena med att beratte om sin egen 4-timmars tur de hade tagit tre dagar innan och tydligen inte aterhamtat sig ifran. Jippie.

Tidigt nasta morgon gick vi i alla fall tillsammans med ett par fran Osterrike och tva trevliga killar fran England mot hastarna. Efter att bade jag och Lovisa forsakrat oss om att jag skulle fa en lugn hast (Tengo NO experiencia, quiero un caballo tranquilo!!!) fick jag tillslut en megastor hast. Med viss tveksamhet hoppade (kravlade) jag upp. Lovisa fick en betydligt mindre men avsevart tjurigare hast, eftersom hon var den enda som hade mycket erfarenhet.

Ivag red vi tillslut, Lovisa red at det hall hon bestamde och alla vi andra at det hall hasten bestamde. Lyckligtvis gick hastarna at ratt hall i alla fall eftersom de gjort rutten sa manga ganger. Var endast spansktalande guide gav oss heller inga andra tips an att vi skulle halla i oss, och det kom liksom natruligt for mig eftersom jag satt pa ett halvt ton tungt djur, helt utan mojlighet att kontrollera det och med en obekvam fallhojd till marken.

Naturen man fick se fran hastryggen var dock som utlovat helt fantastisk. Den liknade lite det vi sett nara Salta, men har fick man en chans att komma mycket narmare. Vi har manga bilder och ska forsoka ladda upp en del, aven om det inte ar helt latt.

Efter en viss tids fumlande pa hastryggen borjade dock Lovisa forbarma sig over mig och ge mig en del enkla tips om hur jag skulle hantera hasten. Efter en del traning barjade det till slut ga ganska bra. Nar man val borjar forsta hur man ska gora ar det faktiskt ganska kul!

Runt en halvtimme in i turen borjade jag kanna av det konstanta dunkandet mot min rumpa. 6,5 timmar senare, varav hela 6 timmar effektiv ridtid senare, var jag minst sagt mor.

Det hela var dock en valdigt kul naturupplevelse med sa mycket vackra omgivningar. Absolut en av vara basta dagar i Sydamerika.

Potosi (Bolivia) - Staden vi befinner oss i just nu ar en stad utav ytterligheter.

Varldens hogsta stad som en gang i tiden aven var varldens rikaste och mest befolkade ar numera en av Sydamerikas fattigaste. De spanska kolonisatorerna kom att intressera sig for Potosi pga den enorma rikedomen av silver som hittades har av en lokal inca. Man pratade i Spanien om att man skulle kunna bygga en silverbro fran Bolivia till Spanien och att det fortfarande skulle ga att bryta silver ur Cerro Rico - det rika berget. 1544 sattes gruvarbetet igang och har pagatt sedan dess. Indianer och afrikanska slavar tvingades arbeta under fruktansvarda forehallanden tills de dog. De jobbade i skift pa 12 manader da de varken kom upp ur gruvorna for att ata eller sova. Nar skiftet var over var slavarnas ogon tvungna att skyddas for att inte skadas fran solljuset. Hela 8 miljoner manniskor har dott i gruvorna sedan starten. Den vanligaste orsaken har varit (och ar fortfarande) lungsjukdomar till foljd av allt sot som arbetarna andas in.

Dessutom dor manniskor fortfarande till foljd av ras och explosioner. Senast tva personer forra veckan for att nagon turistguide skulle visa turisterna hur lite explosioner ser ut. Sjukt, eller hur?

Rikedomarna som utvanns ur berget gick dock enbart till spanjorerna. Spanjorerna har sedan dess givit sig av, slaveri ar avskaffat men fortfarande utvinns silver och andra metaller ur Cerro Rico. Forhallanderna har dock tragiskt nog inte forbattrats avsevart.

Igar kom vi till Potosi fran Uyuni i Bolivia (ska langre ned beratta hur vi hamnade dar, forlat for brist pa uppdatering senaste veckan men vi har faktiskt inte haft en dator). Da vi den senaste veckan haft mycket traning pa hog hojd hade vi lyckligtvis inga problem med att glida runt i varldens hogst belagna stad. Efter att ha strosat lite runt det centrala torget och tittat pa US Open-finalen pa rummet (yes, vi har tv!) gick vi for att se kvallens film som visades pa hostelet. Filmen var en tysk dokumentar om livet for en pojke i Potosi. Vi ville se den for att fa en okad medvetenhet om staden och tydligen har den vunnit manga internationella priser.

Dokumentaren skildrade vardagen for Basilio, en fjortonarig boliviansk pojke, som lever med sin mamma, bror och syster utanfor ingangen till en av gruvorna i Cerro Rico. Basilios far dog nar han var tva ar gammal och darfor ar det Basilio som maste agera pappa i familjen och dra in pengarna. Mammans traditionella jobb ar att tvatta, laga mat, se efter barnen och vakta ingangen till gruvan. Basilio ar fjorton ar gammal och jobbar i en av gruvorna. Dar har han jobbat sedan han var tio ar for femton kronor om dagen. Arbetet i gruvan ar extremt farligt med tak som kan rasa, tunga giftiga metaller, tva tons-vagnar som kan komma rullande utan kontroll, forradiska tunnlar och giftiga gaser och damm som forstor lungorna. Dessutom ar arbetet extremt varmt och tungt. Egentligen vill Basilio inget hellre an att fokusera pa studierna for att kunna bli en larare, men hans eftermiddags/kvalls-arbete ar livsnodvandigt for familjen. Dessutom ar Basilio livradd for att bli kvar i gruvan i for manga ar da de flesta gruvarbetare inte blir mer an 35-40 ar gamla.

Vi rekommenderar er alla att forsoka fa tag pa "El Minero del Diablo", pa svenska "Djavulens gruvarbetare", eller pa engelska "The Devil´s Miner". Skildringen ger en inblick i hur fruktansvarda forhallanden manga vuxna och barn fortfarande lever under. Anledningen till att (som titeln lyder) gruvarbetarna ar djavulens ar att foljande;
Nar indianerna ville gora uppror mot spanjorerna kom spanjorerna med en utsuderad motattack. De visste att indianerna dyrkade manga gudar och tog darfor med sig djavulen fran sin egen religion for att skramma indianerna. Man sade att medan gud och jesus hade makten over jord var det djavulen som bestamde under jord. Man gjorde en djavulsstaty och sade att om inte arbetarna offrade till guden och betedde sig val skulle djavulen ata dem levande. Detta lever kvar bland gruvarbetarna i Potosi aven idag. I varje gruva finns en djavulsstay ("El Tio") som arbetarna offrar till. Offringarna ( bl.a cocablad, cigaretter, alkohol och lamablod) haller djavulen nojd och far honom att hjalpa dem att hitta metaller. Fortfarande pratar man om att om djavulen inte ar nojd sa ater han upp arbetarna.

Det haftiga med var resa som vi gor nu ar att vi verkligen far en chans att se hur en helt annan del av varlden ser ut. Vi far se fantastisk natur samtidigt som vi moter mycket hjartskarande lidande. For att verkligen forsta hur gruvarbetarnas vardag ser ut bokade vi en tur till en av gruvorna, vilken vi gjorde idag. Var guide var en ex-gruvarbetare sjalv som efter avslutade universitetsstudier i engelska atervande till gruvan da han inte lyckats hitta jobb. Han kombinerar arbetet som guide med att arbeta i gruvan da det tydligen ger battre betalt. Fran gruvan tjanar han 400-600kr i veckan beroende pa hur mycket mineraler de lyckats bryta ut. Innan vi begav oss till gruvan stannade var lilla grupp pa fyra personer + guide vid gruvarbetarnas marknad. Dar kopte vi cocablad, juice och dymanit som presenter till gruvarbeterna for att vi fick komma och besoka dem. Vi fick aven smaka pa den 96% alkoholhaltiga spriten som arebetarna dricker. Jag kan stolt saga att jag (Lovisa) var den enda som inte rorde en min. Maste dock erkanna att det kravdes en helt del viljestyrka. Nere i gruvorna jobbar man tunga skift pa 12h utan att ata. Man ater bara cocablad, roker cigaretter och dricker sprit for att fa kroppen att inte kanna hur fruktansvart arbetet ar samt halla hunger och trotthet borta. En haftig sak som intraffade nar vi stod pa marknaden och kopte cocablad var att ingen mindre an Basilio (!) gick forbi. Nar han kom forbi oss en gang till kom han och halsade varpa vi berattade att vi sett hans film kvallen innan (vilket var lite svart att fa fram for jag blev lite smatt star struck av nagon anledning). Efter dokumentaren hade man verkligen en onskan efter att traffa Basilio och ta hand om hon om sa det var otroligt gladjande att se att han verkade ma bra. Tydligen jobbar Basilio liksom andra manga ungdomar i gruvorna ibland for att tjana lite extra pengar. Hans familj bor aven kvar uppe pa berget.

Vi gick aven forbi en liten affar dar vi fick kopa lite dynamit till gruvarbetarna samt prova att tanda pa dem (lite laskigt kan vi saga). Guiden konstaterae lungt att inget skulle handa om man inte hade en detonator. Det var tydligen den man skulle vara radd for. Inte helt lugna blev vi darfor nar han kastade ned varsin detonator i vara ryggsackar. Darefter bar det av till gruvan.

I tva timmar vandrade, kravlade och klattrade vi genom olika gangar i gruvan. Fran taket hangde arseniktappar (far man det i sig sa dor man) och vaggarna och golven var fulla av lera blandat med olika tunga metaller. Jag var lite radd att klaustrofobin skulle komma krypande men man fick bestamma sig for att "om tioariga pojkar klarar av att jobba har varje dag sa kan fan jag sta ut i nagra timmar". Det var valdigt varmt pa sina stallen och stundtals kandes det valdigt svart att andas. Vi vistades dock bara i omkring 30 grader och pa sina hall jobbar arbetarna i mer an 45 grader. Manga ganger fick vi klattra upp pa vaggarna da de tva tons-vagnarna fullastade med mineraler, skulle passera oss i tranga passager (det finns bara tranga passager). Det ar inte lage att sta i vagen nar en sadan kommer de de saknar bromsar. All hud som var synlig utanfor kladerna blev helt gra och sma droppar av rod arsenikblandning kom droppande ned pa sina stallen. Lakare har dock konstaterat att man inte tar skada av nagra timmar i gruvorna (kande att vara mammor, mormodrar och farmodrar samt mostrar kanske behovde hora det dar). Guiden var ocksa vadligt fortroendeingivande och djupa hal som vid forsta anblicken sag omojliga ut var inte alltfor svara nar det begav sig. Vi vill dock poangtera att gruvarbetet in te ar en "walk in the park" bara for att vi klarade av nagra nivaer under tva timmar. Vi var otroligt trotta och i stort behov av mat och dryck nar vi kom upp. Sista klattringen kandes benen inte lika trygga langre. Tank er da att manniskor jobbar 12h i strack dar nere utan mat. Det ar verkligen helt sjukt. Ibland tar de dessutom dubla skift...

Det finns enormt mycket mer vi skulle kunna beratta om Potosi och dess gruvor men just nu hinns det inte med. Lite ska vi val ha kvar att beratta om nar vi kommer hem ocksa.

Lite klokare och med lite mer oppna ogon ger vi oss av fran Potosi ikvall till La Paz. Dar hoppas vi kunna hitta en bra dator sa att vi kan ladda upp bilder fran den senaste veckan (inklusive fran gruvan). Spana in inlaggen igen for att inte missa nar vi uppdaterar dem med bilder.

Las Quebradas:

Vara tva sista dagar i salta spenderade vi pa turer till de tva narliggande quebradas:en, vilket ar spanska for ravin. Det mest spektakulara vi fick se har var en bergsformation vid namn Garganta del diablo (fantasin har ar uppenbarligen inte den basta med tanke pa att det aven var namnet pa vattenfallet i Iguazu). Det var ett vattenfall for 60 miljoner ar sedan, som har skapat ett stort hal innuti en bergsvagg.

I ovrigt kan det vi fick se nog bast beskrivas som bitar av grand canyon som nagon har slitit upp och slangt lite huller om buller pa sniskan. Man kan namligen tydligt se alla lager som har bildats under olika perioder, men de ar alla lutade mer an 45 grader, vilket hande nar dessa stora bergskedjor bildades. Dessutom ser flera av bergen ut lite som om nagon har gatt loss pa dem med en pensel och en stor fargpalett. Det ar de olika oxiderade metallerna som gor bergen grona, gula, roda, blaa, grona etc. Se forsta bilden nedan med hasten sa kan ni skymta lite i bakgrunden :).

Sa snart vi hittar en nagorlunda fungerande dator ska vi lagga upp bilder pa Garganta del diablo 2.

Humahuaca:

Efter att ha akt norrut langs varldsarvsmarkta Quebrada de Humahuaca, dar vi bland annat fick se nagra riktigt haftiga berg med trekantsliknande formationer pa (se bild) och en inte fullt lika haftig ateruppbyggd (!?) inka-ruin, hoppade vi av var tur i ett sammhalle om dryga 10,000 personer for att spendera natten dar. Vi at lama pa en charmig restaurang dar det bara var vi, en kille som sag precis ut som Peter Forsberg, och ett tvamannaband bestaendes av en 65-aring som levt hela sitt liv i staden och en 25 arig fransos som flyttade dit for fyra ar sedan efter att ha mott sin stora karlek dar. De spelade trevlig mysmusik och skamtade lite med oss mellan latarna.

Pa natten fick vi for forsta gangen se stjarnhimlen fran en plats med valdigt lite "light-pollution". Det var fantastiskt, vintergatan syns sa tydligt att man nastan kan tro att det ar ett upplyst moln.

Tidigt nasta morgon tog vi bussen till den argentinsk-bolivianska gransen tillsammans med en 60-arig fransktalande canadensiska. Val dar fick vi sta i inte mindre an tre olika koer (en for att fa en stampel i passet, en for att kontrollera stampeln och dela ut en langt formular, samt slutligen en for att kontrollera formularet), detta trots att man lika garna kunde ga igenom hela granskontrollen utan minsta problem (vilket en hel del bade manniskor och hundar gjorde). Vi kande dock att vi ville ha ett faktiskt tillstand att vara i Bolivia... Polisen ar ju inte kand for att vara den snallaste.

Val inne i vart andra land denna resa tog vi taget norrut, vilket alla man traffar rekommenderar. Vi akte det bra taget som bara gar tva ganger i veckan och kopte en ejecutivo-biljett. Vi var myket nojda med oss sjalva och sag fram emot en bekvam resa à la SJ. Tji fick vi. Taget vi akte var det absolut skakigaste vi nagonsin har akt, faktiskt skakigare an var 4WD-resa genom komplett vildmark som vi akte nagra dagar senare! Efter en resdag om ca 8 timmar kom vi dock fram till Tupiza, en valdigt trevlig liten stad i sodra Bolivia, belagen i den mest fantastiska miljo man kan tanka sig. Var guidebok beskriver den sahar: "like the wild west, only more adventurous". Dar var alla berg helt knallroda (okej nastan) av jarn. I Tupiza bodde vi pa det hittintills trevigaste hostelet vi sett och dessutom till halva priset av det billigaste vi bodde pa i Argentina.

Har i Salta svanger vadret fort. I fredags nar vi kom var det fruktansvart kallt och vi gick runt i mossor och funderade pa langkalsonger. Igar daremot var det tjugo grader och stralande sol. For att fa en overblick over staden akte vi teleferico - en lift upp pa ett berg i utkanten av staden. Val uppe slappade vi i en fin anlagd park med sma minivattenfall (vilket passar oss som ar helt salda pa fenomenet). Det kostade bara 40kr per person att aka upp och man kunde verkligen spendera en hel dag i den extremt valskotta parken.





Annars i Salta har vi gatt runt och tittat pa alla sota kolonialbyggnader inklusive tva mycket originella kyrkor. Ni far se vad vi menar nedan. Dessutom lyckades vi pricka in en folkmusikfestival. Aven om vi skamtade om det sa trodde vi anda att det skulle vara lite mer indianfjadrar och flojter à la Sergels torg. Istallet var det mer som en stor utomhuskonsert med tydligt folkkara band som upptradde med lite latino rock-ballad sound. Alla verkade kunna vartenda ord i texterna och det var harligt att se hur folk i alla aldrar sjong med, klappade hander och dansade for sig sjalva. Hela folkmassan gungade i takt. Det var verkligen en harlig upplevelse.






Over all sa ar Salta en valdigt genuin stad med mycket influenser fran Bolivia och indiancivilisationer. Man ar valdigt stolt over Inkariket och sin folksjal. Idag var vi pa ett muséum vid namn MAAM som staller ut lamningar fran Inca. Bland annat fick vi se en riktigt barn och en gammal kvinna som blivit bevarade i isen (i minst femhundra ar). Man har hittat tre mycket val bevarade barn, med kompletta klader och tillhorigheter, som man staller ut ett i taget. Barnen offrades till gudarna genom att lasas in i bergsrum efter att det blivit neddrogade med majs-ol. Detta ar en bild pa ett av barnen som vi hittade pa internet da fotografering var forbjuden:

Imorgon ska vi ut pa en heldagstur i bergsomgivningarna har i distriktet. Det finns tydligen mycket haftiga omgivningar haromkring att se och imorgon gor vi var sodra resa fran 07.15 - 18.00. Vi har aven planer pa att gora en nordlig resa samt rida ut och overnatta pa en hastgard i sann gaucho-anda (gaucho = cowboy i Argentina).



Dessutom tankte vi passa pa att visa nagra tills nu ej publicerade bilder fran Iguazú. Dels nagra fran dagen vi spenderade vid vattenfallen och dels nagra fran var tredje dag i Puerto Iguazú (staden) da vi akte ivag pa en djungelutflykt for att gora rapelling (vattenfallsklattring) och canopying (800m lang linbana hogt over tradtopparna). Liksom Marianne sa kanns det verkligen som att vi ar pa en riktig aventyrsresa! Vi har upplevt sa mycket att det kanns sjukt att det inte ens har gatt tva veckor an. Att vi har tre ganger sa lang tid kvar kanns rent utsagt svinlande! Vart minneskort till kameran pa 4000 bilder kommer aldrig att racka! Vi har redan gjort slut pa over 1000 trots att vi raderat manga.

Tva bilder pa Garganta de Diablo - det absolut haftigaste vattenfallet. Tyvarr var det lite for maktigt for att det ska kunna formedlas pa fotografi.




For alla er som sett Avatar: Vi hittade Eywas flygande blommor!






Aterigen vill vi passa pa att saga att det ar kul nar ni uppdaterar oss om laget hemma, fortsatt med det! Och Mimmi, det dar med bebbarnas stadservice later ju inte alltfor illa ;) 

Buenas tardes!

Idag kom vi fram till en stad i norra Argentina i Salta. Staden ar supersot i spansk kolonialstil men det ar valdigt kallt idag och vi har haft mossa pa oss. Typiskt att vi missade varmeboljan pa 30 grader som var tidigare i veckan.

Vi har inte riktigt tid att skriva just nu utan sa lange far ni njuta lite till av vara Iguazú-bilder (och vi har inte ens hunnit lagga upp bilderna fran det storsta fallet, de kommer). Vi bor pa Residencial Balcarce och nu ska vi ut och ata middag. Tankte spana in ett stalle som tydligen ska ha bra paella.

Imorgon hoppas vi komma ut pa utflykt i den fina bergsnaturen som omger Salta. Kanske rider vi, kanske tar vi ett tag, kanske hur vi fyrhjuling. Time will tell.

Ta hand om er alla dar hemma! Det ar jattekul att lasa era kommentarer.

P.S Idag skickade vi vara forskottsroster via posten har. Det blev hundra kronor. Vilket ran! AR det inte en demokratisk rattighet att alla ska kunna rosta? Vi var nastan pa vag att strunta i det hela. Valets kommande huvudfraga kanske? ;) D.S