Varldens farligaste vag

Till alla er som tivlade *host* Maria *host*:

Vi cyklade ned for World´s Most Dangerous Road, i folkmun kand somn Death Road, och overlevde.

Death Road blev for nagra ar sedan utsedd till varldens farligaste vag och som det later har otroligt manga liv abrupt fatt ett slut pa denna vag. Vagen ar en lang och otroligt smal oasfalterad (vilket innebar sjukt mycket losa stenar) vag som i hojdledd letar sig 1200m ned genom att slingra sig runt opalitliga berg. Pa de absolut flesta stallena ar vagen pa tok for smal for att tva fordon skulle kunna motas och till det kantas vagens ena sida konstant av otacka hoga stup. Den andra sidan kantas av hoga bergvaggar som bjuder pa forradiska stenras, jordskred och vattenfall.




Ser ni den smala vagen ovanfor stupet?



Jag (Lovisa) hade innan vi begav oss till Sydamerika bestamt mig for att absolut inte beblanda mig med denna galenskap. Jag havdade att ingen som kant mig ett langre tag nagonsin skulle satta mig pa en sa farlig vag med cykel. Jag har en ratt trakig cykelhistoria som bland annat inkluderar rullstol pa Disneyland, forstar ni. Efter att ha klarat av denna strapats kan jag dock med gladje konstatera att den klumpiga lilla unge som ni alla kanner mig som har forvandlats till en cykelprimadonna.




For att gora en lang historia kort borjade vi cykelturen pa 4700m hojd en tidigt fredagsmorgon. Vi blev tilldelade diverse utrustning och instruktioner och sedan korde vi nagra provdistanser pa kanske 5 minuter at gangen nedfor berget. I borjan bromsade vi (i alla fall jag) vart hardaste och var livradda for att tappa kontrollen. Ganska snabbt blev man dock varmare i kladerna och vagade oka farten. Snart borjade man aven njuta av att kora om personerna framfor. Nastan besviken over att inte Death Road var farligare, vagen var asfalterad, tvafilig och med racken som skyddade fran de flesta stupen, insag jag en halvtimme ned mitt misstag.
- Aha, fan. Sa det har var bara transportstrackan ned till sjalva Death Road?
Man har namligen byggt en ny sakrare vag som nu for tiden ersatter Death Road och det var denna som vi fick varma upp pa. Efter ett tag kommer man till ett vagskal dar man kan valja om man vill fortsatta pa den nya vagen eller Death Road. Det var dar laskigheterna tog fart pa riktigt.



Nar vi satte igang pa den sjukt steniga, sjukt smala och sjukt laskiga Death Road borjade vi med att bromsa om mojligt annu hardare an vi gjort nar vi forst fick prova pa den tidigare vagen. Alldeles for snart borjade "bromsfingrarna" att varka och man fasade infor kommande tre timmar. Forutom vissa extremt laskiga kurvor och passager (framforallt nar de berattade hur cyklister tidigare dott dar) blev man aven pa Death Roas modigare och vagade cykla mer och mer fartfyllt. Till slut tog tavlingsinstinkten over helt och sa satsade jag jarnet for att kora om sa manga som mojligt. Det var inte forran under vagen upp (efter lunch pa ett djurharbarge) i buss som man blev helt knasvag av tanken pa hur fort vi faktiskt cyklade vissa farliga passager av Death Road.

Men men, slutet gott, allting gott och here we are- still going strong!

Ska for ovrigt passa pa att namna Varldens hogst belagna huvudstad La Paz lite medan vi anda haller pa. La Paz ar en valdigt charmig stad med en forbluffande mix av traditionellt kladda kvinnor och kostymkladda affarsman (och allt daremellan saklart). Staden ar belagen i en dal vilket utgor en otroligt haftig syn. Dagtid kan man skymta snotackta berg som sticker upp bakom de hoga hurbekladda backarna som omger staden. Nattetid bildar ljusen fran alla omkringliggande hus en vacker stjarnhimmelsliknande fond. La Paz kanns inte alls sa farlig som folk verkar ha fatt for sig utan sa lange man inte ar dum (vi gar till exempel aldrig runt med mer pengar an vad som racker till lunch) klarar man sig utmarkt. Ett annat typiskt karaktarsdrag for La Paz ar att staden verkligen kanns som en sydamerikansk huvudstad. Inga gator ar helt raka utan alla ringlar sig som ett trassligt garnnystan. Finns det ens nagra horn i La Paz? undrade vi nar vi sag kartan for forsta gangen. Horn finns det, men fraga oss inte hur det ar mojligt. Eller om vi sager sahar istallet; I Bolivia ar allting mojligt. Kul ar ocksa att staden ar byggt pa sa manga olika hojder att det ar backar och broar overallt.

Nu ska vi skriva ikapp lite inlagg fran Peru dar vi numera befinner oss. Peace out!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0