Afrika

Goddagens! Efter att ha skrivit ikapp blogginlagg for de senaste veckornas handelser kommer har ett blogginlagg som handlar om nagot sa ovanligt som vad vi gjorde for bara en dag sedan ;)

Mandagen den 11e juli tog vi taxi fran Lake Bunyonyi tillbaka till Kabale for att bege oss ned mot Kisoro nara Rwandas grans. Vi ska namligen track:a gorillorna om tva dagar i nationalparken Bwindi och var tilldelade gorillagrupp befinner sig for narvarande sa att det lattast gar att na dem fran Kisoro. Fran Kabale hade vi tankt hoppa pa en minibuss for tvatimmarsfarden till Kisoro men ing minibussar hade lust att dyka upp. Istallet bestamde vi oss for att ta en delad taxi. Vi forstod att delad taxi nog skulle innebara att vi satt hyfsat trangt med tanke pa att bada vi hade tva stora vaskor samt tva sma, och dessa skulle stuvas in i en redan overfull bagagelucka samt inuti kupe'n. Forst hotade vi foraren med att han inte fick klamma in for mycket folk for da skulle vi minsann kasta oss av direkt och inte betala ett ore (vi har blivit lite hardare i tonen efter alla blasningar i Tanzania). Hotet kom dock att falla platt till marken och vi kunde inte annat an att skratta nar vi fann oss sjalva instoppade i en liten pluttbil med 7 andra personer. Vi satt alltsa 9 personer i en bil som jag hemma hade brakat over att aka en timme i om vi skulle stuvat in oss fem personer (utan att behova ha vaskor i knaet). Vi satt fyra personer i baksatet plus ett barn i knaet pa en av de bredhoftade damerna bredvid. Visst hade vi det trangt men jamfort med mannen fram kande man sig lyckligt lottad. Pa de tva stolarna fram klamde de namligen in fyra fullvuxna man (fraga mig inte hur det gick till) och chaufforen satt i knat pa en annan man och lutade overkroppen ut genom fonstret. Till raga pa allt akte vi den dammigaste vagen vi nagonsin akt (och vi har akt manga dammiga vagar har nere, tro mig) och chaufforen forsokte forgaves anvanda vindrutetorkarna for att kunna se nagot alls. Det roda dammet lag namligen tjock runt hela bilen. Det kandes lite grann som att sitta i en biltvatt (ni vet nar vattnet och tvattmedelskummet skymmer sikten for alla rutor) forutom att bilen blev smutsig istallet for ren forstas.

Man kommer liksom av sig lite grann i sin ilska har emellanat och undrar istallet hur i hela varlden forarna undviker att krocka med varandra nar sikten ligger pa en minusniva. Antar att forklaringen till detta liksom sa mycket annat ligger i att This is Africa trots allt.

(Haha samtidigt som jag sitter pa ett internetcafe' och skriver det har hor jag hur en kossa star och ramar utanfor fonstret, mitt inne i staden alltsa)


Batwafolket

Med den lilla utlaggningen gjord ska jag overga till att beratta om vad vi gjorde igar, tisdagen den 12e juli. Liksom rubriken pa inlagget avslojade bestamde vi oss for att besoka en av Batwafolkets byar. Batwafolket (Batwa eller Twa) ar for gemene man mer kanda som pygme'er och visst ar de smavaxta men snarare 140-150cm an de 60cm som de utmalas som i diverse sagor i Kalle Anka pocket.

Pa manga platser i Afrika och for den delen ocksa Sydamerika har man stora problem med marginaliserade folkgrupper. Det ar mer regel an undantag att manniskorna har lider av extrem fattigdom och trots det star Batwafolket ut som en verkligt olycksdrabbad grupp. Batwafolket kommer usrpungligen fran vastra Kongo och har traditionellt levt i de stora skogarna i Kongo, Uganda, Rwanda liksom Zambia, Namibia och Botswana. Dar har man levt som nomader med ett hunter/gatherer-samhalle och forlitat sig pa att skogen har forsorjt dem med vilda djur och atbara frukter, rotter, notter etc.

I takt med att jordbrukande folkgrupper i narliggande omraden har expanderat sin befolkningsmangd och saledes aven behov av mat, har skogarna dar Batwa levt verkats for att ge plats for jordbruksmark. Fran andra sidan kom stora patryckningar om att bevara de viktiga skogarna, framforallt for dess artrikedom. Kanske har nagra av er sett filmen Gorillas in the mist (pa svenska Dimmiga Bergens Gorillor eller liknande)? Filmen handlar om den varldberomda forskaren Diane Fossey som agnade sitt liv at att skydda de fantastiska bergsgorillorna som bara fanns och finns i skogsomradena kring Kongo, Rwanda och Uganda. Fosseys arbete var enormt viktigt och kom att bli en av de storsta anledningarna till att omvarlden reagerade for att skydda de starkt utrotningshotade gorillorna. Stora skogspartier kom att goras till nationalparker och trots att tragiska bevis pa tjuvjakt av gorillor patraffats sedan dess maste ma anda saga att det var en stor och viktig seger for alla oss som varnar om djur, natur och mangfald.

Men... Vad hande med Batwafolket?
Med skogarna titulerade som nationalparker gick det forstas inte langre for sig att nagon, vare sig Batwa eller annan individ, tillampade nagon form av jakt i omradena. Batwafolket slangdes saledes ut fran skogarna for att klara sig sjalva utan land med hjalp av nagon form av livsstil som de dittills inte kant till.

Batwasamhallet vi halsade pa hittade vi mitt bland stora jordbruksfalt precis utanfor skogen tillhorande nationalparken Mgahinga. Efter att vi fatt titta pa de ytterst sma hyddorna och bevittnat harlig sang och dans fran de dryga 20 av 96 invanarna som inte var ute och tiggde, satte vi oss for att stalla fragor till Steven, byns huvudman (med var guide som tolk).

Jag och Niclas hade pa vagen till byn diskuterat vad vi trodde att folket levde av och med tanke pa hur fa turister (det ar verkligen inte manga turister i Ostafrika utanfor safaridelarna och Zanzibar) som kommer till Kisoro och av dessa hur fa som bestammer sig for att besoka en Batwa-by, och i hur fa besokare just den har speciella byn i sin tur borde fa, antog vi att vart besok antagligen tjanade som en extra inkomstkalla men att de i grunden var sjalvforsorjande vad galler mat med hjalp av jordbrukande.

Oj, vad fel vi hade!

Steven berattade for oss att de getter och honor som vi sag springa omkring tillhorde kringliggande gardar. Hans folk agde namligen inga djur over huvudtaget. Nar vi undrade varifran de far sin mat fick vi reda pa att byn helt och hallet forlitar sig pa att tigga. - Sa ni odlar ingenting pa marken har runtomkring? Forsokte vi darefter, tveksamma till att ett samhalle faktiskt skulle kuna tigga till sig all mat. Nagonting maste de ju odla at sig sjalva. Steven forklarade att eftersom att byn inte agde en enda meter mark var det omojligt att odla nagonting. Platsen dar deras hyddor stod var inte mark som de fatt fran regeringen eller nagon annan, utan en liten platt som de fatt lana av snalla jordbrukande grannar. Det var med sorg i hjartat som vi fortsatte att stalla vara fragor och fick hora deras sorgsna berattelser. Invanarna vagar inte bygga storre hyddor av radsla for att de da skulle sjasas ivag fran marken som inte var deras, de har ingen mark att begrava sina doda slaktingar pa utan i brist pa annan losning tvingas de ofta grava ned sina avlidna i marken under deras hyddor, det vill saga deras sovrums-och koksgolv. Endast tva av alla barnen gar i skolan och det med hjalp av sponsorpengar fran en ickestattlig organisation till stod for Batwagrupper. Aven kladerna hade det fatt skankta till sig liksom filtar och nagra andra redskap. Det ar av forstaerliga skal inte latt att tillhandahalla hela byn med nodvandiga ting nar enda inkomstkallorna utgors av 100kr tre ganger i manaden (under hogsassong) fran nagon halvfattig backpacker, samt eventuella gavor fran grannar och ovriga boende i Kisoro som inte sjalva har en ekonomisk situation som kan liknas vid en dans pa rosor.

Innan vi gick fragade vi Steven lite om hans syn pa framtiden och vi mottes av ett dyrstert besked.
- Vi har ingen framtid, meddelade huvudmannen uppgivet. Vi har inte rad att skicka barnen till skolan, vi har ingen mark, ingenting att forsorja oss pa och ingen bryr sig om oss. Det var ocksa smartsamt att fa svaret "Vi gor ingenting" pa fragan om hur en vanlig dag ser ut for Batwafolket. Att overleva som marginaliserad och, av majoriteten av befolkningen, diskriminerad grupp utan land i en region dar arbetsfora befolkningen vida overstiger antalet jobb ar en svar uppgift. Dessutom har Batwafolket ingen erfarenhet av jordbruk och aven om de blev tilldelade ett stycke lad skulle de ha svart att klara sig. Detta liknar situationen som manga av Bolivias bonder befann sig i nar USA forbjod all coca-odling pa Bolivianska landsbyggden och tvingade bonderna att istallet odla bananer, en uppgift de inte hade en susning om hur den skulle utforas.

Vi berattade for Steven och resten av byn att vi skulle forsoka hjalpa till pa nagot satt. Vi skulle i alla fall arbeta for att sprida informationen till bekanta i vart hemland, lovade vi. Var forhoppning ar att vi ska kunna samla ihop pengar eller klader for att kunna skicka direkt till byn eller till den centrala organisationen for Batwas utveckling har. Det vore fantastiskt bidra pa nagot satt liksom manga av deras fattiga grannar redan gor. Jag och Niclas tankte hora oss for har nere hur vi kan se till att hjalpen hamnar i ratt hander och faktiskt nar de vi vill att de ska na. Till exempel vore det fantastiskt om man kunde hjalpa nagra av barnen att fa ga i skolan sa pass manga ar att de kan lara sig lasa och skriva. Hur vi skulle kunna skicka ner eventuella klader och saker utan att det blir for dyrt eller krangligt ar en not att klura pa och vi tar garna hjalp av er alla kloka manniskor dar hemma som kan ha nagon form av losning pa detta problem.


Lat oss aldrig glomma vara medmanniskor som fatt oturen att fodas pa en annan plats, i en annan storlek, under ett annat namn.