Rwanda

Forst: Stort grattis Jonas! Du ar bast!

Det har inlagget ska kronologiskt komma fore foregaende inlagg om Gisenyi men bloggen vill inte samarbeta

Rwanda kallas "landet av tusen kullar" och det stammer verkligen. Naturen skiljer sig mycket fran Tanzania, redan pa andra sidan gransen tyckte vi oss marka en skillnad lustigt nog. Allt ar gront och frodigt och klimatet milt och behagligt.

Kigali ar dessutom forvanansvart utvecklat. Glasade skyskrapor reser sig over staden och alla vagar fran gransen med Tanzania har varit asfalterade (!). Vi ar enormt imponerade over hur folket har gatt vidare efter det hemska folkmordet och det ar valdigt tydligt hur man blickar framat och kampar hart for att ta taten och visa vagen i ostafrika.

Presidenten Paul Kagame lyckas halla ihop landet forvanansvart tight. Det finns manga poliser och vakter langs gatorna som inger trygghet i huvudstaden. Rwandierna behover kanna sig trygga. Man vill kunna lagga allt fokus pa att blicka framat och inte behova oroa sig for att den fruktansvarda tragedin ska upprepa sig.

Den internationella narvaron ar hog. Efter att inte ha sett vita pa ett och ett halvt dygn nar vi reste mellan Arusha och Mwanza var det en smarre chock att komma till Kigali. Cafe't Bourbon i centrala shoppingcentret erbjuder wifi ihop med utesevering och ett Starbuckssnarlikt koncept. Nar man sitter dar ar det latt att glomma bort vilken plats i varlden vi faktiskt befinner oss i.


Den tyngre delen av blogginlagget

Folkmordet ar dock pa inga satt glomt i Rwanda. For er som behover en uppfraschning av historien var Rwanda en belgisk koloni fram till 1962. Rwanda var tidigare en relativt ouppdelad region som inte hade lidit av nagra storre konflikter mellan befolkningsgrupperna. Belgarna bestamde sig for att dela in landet i tva distinkta (egentligen tre men den lilla gruppen Twa som ofta gloms bort) folkgrupper beroende pa ursprung och rikedom. Tutsierna var en boskapsagande minoritet med i storre utstrackning ljusare hy och mindre nasor. Dessa ansags mer kompetenta an de morkare jordbrukarna Hutus, och Tutsierna fick darfor hjalpa belgarna att styra landet. Hutus forbjods hoga positioner liksom hog utbildning. I slutet av femtiotalet svangde belgarna och borjade istallet stotta Hutus infor Rwandas sjalvstandighet. Attacker mot Tutsier (och i mindre grad aven hamndaktioner pa Hutus) kom att pragla de kommande aren och nar tidrakningen kom in pa 1990-talet var stamningen sa hatsk att FN-styrkan UNAMIR (United Nations Assistance Mission for Rwanda) skickades in for att som fredsbevarande trupp forhindra att det pagaende inbordeskriget mellan Tutsiernas RPF (Rwanda Patriotic Front) och Hutuledda regeringen skulle forvarras. Varen 1994 kulminerade konflikten i en fullskalig slakt av Tutsier. Folkmordet leddes av Hutumilisen Interahamwe som i flera ar tranats for uppgiften. Manga civila Hutus deltog i folkmorden och aven kvinnor och barn hjalpte till att tortera Tutsier och oliksinnade Hutus med machetes, knivar, trapalar och andra redskap som fanns till hands. UNAMIRs general Dallaire bad forgaves FNs sakerhetsrad om fler man samt befogenhet att ingripa, detta redan innan att folkmordet pa riktigt satt igang. FN beklagade masslakter pa Tutiser runt om i landet samt Dallaires information om att laget var pa vag att avsevart forvarras. Efter detta diplomatiska utspel svarade sakerhetsradet forvanansvart nog med att dra tillbaka stora delar av UNAMIRs styrka och inte bifalla Dallaires onskan om mer befogenheter.

Vi rekommenderar verkligen filmen Hotel Rwanda for er som inte sett den. Den verklighetsbaserade filmen handlar om Hutun Paul Rusesabagina som vid tiden for folkmordet var tillforordnad manager pa lyxhotellet Hotel des Milles Collines i Kigali. Rusesabagina lyckades med den heroiska bedriften att radda over 1200 manniskor undan genom att gomma dem i hotellet och muta diverse Interahamweledare och politiker med pengar och alkohol. Filmen innhaller en rad starka scener sasom den nar ett gang internationella soldater anlander till hotellet och mots av jubelrop och kramar fran de Tutsiska flyktingarna som tror att de ar raddade. Istallet hamtar soldaterna alla vita (dvs utomRwandiska medborgare) fran hotellet for att fora dessa ut ur landet. Rwandierna lamnas at sitt ode, namligen en masslakt av en miljon manniskor.

Det har senare pavisats att mangden soldater som kom for att hamta hem de vita hade rackt for att forhindra ett folkmord om det bara hade stannat kvar i Kigali. Dallaire har skrivit en kritisk bok om FNs agerande (eller brist pa sadant) och Kofi Annan har kallat det for sitt livs storsta misstag.

Ett besok pa Kigali Memorial Center rekommenderas om ni nagon gang har vagarna forbi Kigali. Ett av mina starkaste minnen fran muse'et for folkmordet ar barnrummet dar bilder pa mordade barn finns uppforstorade i verklighetstrogen storlek med information om barnets favoritmat, favoritlek, sattet det blev mordat pa m.m.

Jag kommer speciellt ihag tva av barnen. Det ena var en liten pojke vars sista ord var "UNAMIR kommer att rada oss". Han torterades till dods. Ett annat var en flicka som med nod och nappe undslapp doden och har berattat om hur mordforsoket gick till. Det var en Hutugranne som jobbade for hennes foraldrar, och som hon betraktade som en familjemedlem, som gav sig pa henne. Flickan hade fragat den unga mannen om hur han kunde forma sig att doda henne trots att de alltid varit sa goda vanner. Grannen hade svarat med att sticka trabitar genom flickans ansikte tills han trodde att hon var dod och sedan lamnat henne.

Det ar beklammande att hora om det meningslosa valdet och tortyren som praglade folkmordet i Rwanda. Istallet for att bara fa dodandet overstokat hanade man ofta sina offer med att forst skara av ena benet, darefter atervanda for det andra. Nagra timmar eller kanske en dag senare kom man tillbaka for en av armarna och sadar holl man pa. Inte for att man ville fa ut nagon information ur offren utan det var rena vansinnesdad. Inte ens barn skonades fran tortyt.

Att befinna sig i Rwanda har givit oss manga anledningar till att diskutera historien, vad som kunde gjorts annorlunda, omvarldens ansvar, rwandiernas ansvar, Rwandas framtid och inte minst hur vi skulle reagerat i samma situation. Det tal att upprepas att vi ar genuint imponerade over hur landet rest sig och hur man forlatit varandra. Det ar svart att spekulera i men personligen tror jag inte att jag skulle kunna bo kvar i landet dar min familj slaktats av tidigare vanner, grannar, klasskamrater och kollegor.  Inte nodvandigtvis for att jag skulle orka hata eller vara hamndlysten resten av livet utan kanske snarare for att det skulle vara svart att lita manniskor igen.

Manga av oss har nog mycket att lara av Rwanda - landet dar man tar sina barns mordare i hand och blickar framat.


Det moderna Kigali





Vi tog en drink som blev en middag pa Hotel des Milles Collines, verklighetens Hotel Rwanda




Det var surrealistiskt att sitta och dricka Afrikas forsta goda (och kalla) glas vita vin till tonerna av jazz pa samma plats dar 1268 manniskor 17 ar tidigare raddades undan folkmordet





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0