Historien om hur vi upptäckte Amerika

I Tupiza, som ar en ganska liten stad i sodra Bolivia, finns det egentligen bara en sevardhet: den omkringliggande naturen. Denna kan utforskas till fots, med jeep, pa hastryggen eller pa mountainbike.

Nar vi kom till vart hostel, som aven var en tour agency, kvallen innan sa erbjod agarna oss en plats pa en hasttur dagen efter. Lovisa var valdigt sugen pa att fa rida har sa vi hade redan bestamt oss for att gora det. Tyvarr for mig var det en 7-timmars tur som erbjods. Jag hade kanske snarare tankt mig en lite lagom 3-timmarstur sadar. Vi bestamde oss anda for att ta den langa turen. Pa varat hostel traffade vi ett antal trevliga manniskor att prata med, som alla skrattade nar de horde om var forestaende maraton-tur. Ett par var inte sena med att beratte om sin egen 4-timmars tur de hade tagit tre dagar innan och tydligen inte aterhamtat sig ifran. Jippie.

Tidigt nasta morgon gick vi i alla fall tillsammans med ett par fran Osterrike och tva trevliga killar fran England mot hastarna. Efter att bade jag och Lovisa forsakrat oss om att jag skulle fa en lugn hast (Tengo NO experiencia, quiero un caballo tranquilo!!!) fick jag tillslut en megastor hast. Med viss tveksamhet hoppade (kravlade) jag upp. Lovisa fick en betydligt mindre men avsevart tjurigare hast, eftersom hon var den enda som hade mycket erfarenhet.

Ivag red vi tillslut, Lovisa red at det hall hon bestamde och alla vi andra at det hall hasten bestamde. Lyckligtvis gick hastarna at ratt hall i alla fall eftersom de gjort rutten sa manga ganger. Var endast spansktalande guide gav oss heller inga andra tips an att vi skulle halla i oss, och det kom liksom natruligt for mig eftersom jag satt pa ett halvt ton tungt djur, helt utan mojlighet att kontrollera det och med en obekvam fallhojd till marken.

Naturen man fick se fran hastryggen var dock som utlovat helt fantastisk. Den liknade lite det vi sett nara Salta, men har fick man en chans att komma mycket narmare. Vi har manga bilder och ska forsoka ladda upp en del, aven om det inte ar helt latt.

Efter en viss tids fumlande pa hastryggen borjade dock Lovisa forbarma sig over mig och ge mig en del enkla tips om hur jag skulle hantera hasten. Efter en del traning barjade det till slut ga ganska bra. Nar man val borjar forsta hur man ska gora ar det faktiskt ganska kul!

Runt en halvtimme in i turen borjade jag kanna av det konstanta dunkandet mot min rumpa. 6,5 timmar senare, varav hela 6 timmar effektiv ridtid senare, var jag minst sagt mor.

Det hela var dock en valdigt kul naturupplevelse med sa mycket vackra omgivningar. Absolut en av vara basta dagar i Sydamerika.