Hipp hurra pa Lovisas fodelsedag!

Efter La Paz akte vi direkt till Cuzco i Peru via Lago Titicaca, varldens hogst belagna navigerbara sjo (dvs tillrackligt stor for att kora en bat pa). Eftersom det p.g.a. struliga busstider hade slosat sa mycket tid for oss att stanna dar och eftersom inkaruinerna pa Isla del Sol arligt talat verkade minst sagt oimponerande valde vi att bara ta lunch i Copacabana, vilket ar den viktigaste staden som ligger runt sjon (och som gett sitt namn till stranden i Rio). Lyckligtvis fick han vi fa oss en bra titt pa sjon bade fran lunchstallet och fran bussresan som gick langs med sjon. Vi han ocksa springa upp till Copacabanas vackra kyrka, dar man traditionsenligt valsignar alla bilar genom att hanga varldens alla utsmyckningar pa dem.






Vagen till Cuzco. Sahar lever majoriteten av alla manniskor i tre landerna vi besokt.


Pa Lovisas fodelsedag vaknade vi runt nio efter den ganska langa bussdag vi hade dagen innan. Vi fick fira henne utan tarta, och p.g.a. seg personal trodde vi nastan att vi skulle fa fira den utan frukost overhuvudtaget. Efter en halvtimmes hungrig vantan kom till slut frukosten ut. Lyckligtvis sa var den bra, med nypressad apelsinjuice. Inte helt overtygade av servicen valde vi att hitta annat boende (vart rum hade heller ingen nyckel eftersom de slarvat bort den, sa vi var tvugna att ga till receptionen varje gang vi ville komma in i rummet). Okej, helt arligen bytte vi snarare for att vi ville komma till nagot stalle med fler backpackers som vi skulle kunna ga ut med pa kvallen.



Efter att ha gatt runt nan halvtimme i centrala Cuzco lyckades vi fa tag i ett rum for en natt pa stadens framsta party-hostel, och tre pa ett annat riktigt schyst stalle ett kvarter bort.

Val incheckade gav vi oss ut for att utforska staden en aning. Cuzco ar en valdigt trevlig stad med mycket inkatradition och spansk kolonialstil. En gang i tiden var detta Inkarikets huvudstad vilket marks framforallt i utkanterna dar det finns kvar manga ganska stora lamningar, detta kommer vi dock till i nasta inlagg. Inne i sjalva stadskarnan ar det snarare den spanska stilen som dominerar. Det liknar lite Palma fast med vakert snidade trabalkonger pa precis varje hus runt de centrala torgen. Defenitivt en av de trevligare stader vi varit i.



Hemkomna fran var lilla vandring var det dags att valja aktivitet for dagen. Det stod mellan antingen hastridning eller nagot vi varit lite smasugna pa sen vi sag det i Salta: Bungy-jumping. I Salta sag vi en anlaggning med 45 meters hojd som vi inte tyckte sag speciellt laskig ut. Vi bestamde oss da for att det inte var vart det om det inte var lite hogre atminstonde. I Cuzco markte vi att de hade Sydamerikas hogsta, 122 meter. Bara att passa pa med andra ord antog vi...

Vi bokade in oss tva timmar framot for att ha tid att ata lunch i god tid innan, vilket kandes fordelaktigt. Ju langre tiden gick desto mer insag vi att vi hade anmalt oss till att hoppa Sydamerikas hogsta bungyjump, glada 40 meter hogre an frittfall, fast hangandes i ett snore istallet for sittandes i en stol. Ganska nervigt.

Till anlaggningen akte vi i alla fall. Val pa plats fick vi valja mellan att hoppa fran toppen alternativt att skjutas upp dit fran marken. Efter att ha lyssnat pa tre personer som gjorde bade vanligt bungy och uppskjutet bestamde vi oss for att skjutas ivag fran marken ("more adrenalin" och "way more fun" enligt dem). Det gar till sa att man spanns fast i bungysnoret som sedan spanns uppat samtidigt som man sitter fast i marken med en hake. Nar man ar reda drar de sen bort haken vartefter man skjuts upp i luften.

Eftersom det var Lovisas fodelsedag fick hon valja att aka forst. Nar linan holl pa att spannas sa hon att hon faktiskt inte kande sig speciellt radd. Ungefar tre-fyra minuter senare nar hon kom ned igen var installningen en helt annan. Hon darrade om handerna och skratt-skrek att det var det absolut varsta hon gjort (vilket gjorde mig inte liiite nervig infor mitt hopp).





Lat mig forklara hennes reaktion genom att beskriva vad som hander under de dar tre minutrarna.

Forst spanns linan mer och mer vilket tar nagra minuter, under vilka man hanger nagra decimeter upp i luften spannd mellan marken och linan upp i luften. Under tiden passar de pa att hanga pa en en hjalm, ett nackskydd och en superman-cape. Pa tre drar de allt var de kan i ett snore vilket gor att man lossnar fran marken. Inom en tid som jag skullle uppskatta till under tva sekunder ser man sedan marken forsvinna dryga hundra meter under en. Det gar SJUKT snabbt. Val uppe dras men inte langre nagonstans av en lina och gravitationen borjar ta ut sin ratt. Dar uppe far man sedan ca tre sekunder lugn precis som man haller pa att vande hall. Det ar javligt hogt upp men det hinner man inte tanka pa speciellt noga innan det borjar igen. Till var stora olycka vands man da upp och ned och paborjar sin fard nedat med huvudet mot marken, dvs som i ett vanligt bungyjump. SKillnaden ar att man har ocksa har en jakla fart sidledes vilket far till effekt att man under de foljande minutrarna kastas som en trasdocka upp och ned, till hoger och vanster, rattvand och felvand. Vad Lovisa skrek dar uppe vet jag inte (det ar for langt bort), men sjalv holl jag mig till att konstant i tre minuter skrika "herregud, fuck, fuck, fuck, herregud, helvetes javlar, fan, fan, fan, fan" o.s.v

Driftigt nog filmade vi det hela inklusive de forsta orden vid nedkomsten, vilket vi kan lova definitivt ar bra underhallning att titta pa.

All in all skulle man kunna saga att det har nog var en av de sjukaste saker vi nagonsin gjort, vilket bla illustreras av Lovisas kommentar till det hela: "Jag trodde pa fullaste allvar att jag skulle do".





Nu tanker vi tillbaka pa det hela med skrackblandad fortjusning, aven om en alltfor inlevad aterblick framkallar latt illamaende och nagan slags post-traumatisk stress. Kul och minnesvart var det i vilket fall som helst, och ingenting jag planerar att gora pa min tjugoarsdag...

Efter denna minst sagt hektiska upplevelse fortjande vi definitivt en avkopplande middag. Med en ordentlig middagspeng fran Ann i handen (tack!) bestamde vi oss for att prova nagonting annat an var vanliga max 25 kronor maltid. Med nagon slags osanolik tur fick vi prata med agaren till hostelet som vi bodde pa som bott i Cuzco i snart fem ar och vars storsta intresse var att ga ut och ata gott. Han kunde precis alla battre krogar i hela staden och tipsade oss om en massa olika stallen. Vi valde det vi tyckte verkade mest speciellt, en superdesignad restaurang dar vissa av borden var akvarium och till och med toeletterna var sevardheter. Jag tror inte riktigt att man kan beskriva hur otroligt speciell restaurangen var men nyckelorden ar: extremt mycket detaljer, kitshigt, 20 discokulor och flygande grisar i taket, notan levereras i en skattkista, en stor angel malad pa vaggen bakom bortendern, en enorm staty som liknade djavulens rustning och sa saklart klassiska gamla badkar med fiskar och vaxter i med en glasskiva over som bord.





Maten vi serverades var ocksa ingenting annat an fantastisk: riktigt fin oxfile med rodvinssky och smatt syrliga gronsaker, ingerfarepotatispuree och en sallad med passionsfruktsbalsamvinager och sesamfron. Verkligen konstiga och speciella smaker som dock passade helt galet bra tillsammans. Nagot av det basta jag nagonsin har atit. Till efterratt kom de in med en vit chokladmousse med barsas och ett ljus i.

Efter middagen hittade vi ett par trevliga personer i vart hostels bar dar vi hangde fram till stangningsdags da vi tillsammans med ovriga bargaster och personal gick ut till tva nattklubbar i Cuzco. Efter att ha varit uppe i nastan 24h ramlade vi i sang kl 5 morgonen efter. Pa grund av diverse biverkningar av ett alltfor stort intag av alkohol gjorde vi absolut ingenting dagen efter forutom att pallra oss ned till restaurangen i hostelet for att kaka lunch. Till middag fanns det ingen ork.


Kommentarer
Postat av: erika söderqvist

Just hemkomna från våra strapatser i de svenska fjällen läser vi nu om vad Ni upplevt - måntro Ni har haft det häftigare?

Jag har gått på kalfjäll med snö men Du milde vad Ni varit med om. Tur att mormor inte visste i förväg vad Ni tänkt utföra med bungyjump och cykling - men papegojorna tilltalade mig mycket och så förstås Era underbara hopp! Jag blev erbjuden att göra gungyjump men inte på sådan nivå som Er då jag slutade på Danderyd - men kollegorna ansåg att det nog var bättre med en ballongtur för mig!!

Vi kan bara inte förstå vad Ni har hunnit med under dessa veckor! Nu är det snart bara en vecka kvar av Er sejour därnere men som vanligt Vi älskar Er - take care of you! Oh vad vi längtar efter Er.Kram Mormor och Morfar och Honey

2010-10-02 @ 22:45:01
URL: http://lovisaniclas.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0