Bergsbestigning 5000m, ett helvetesaventyr
Av nagon outgrundlig anledning, kanske for att vi anda testat det mesta den har resan, bestamde vi oss for att avsluta resan med att bestiga berg. Numera vet vi att vi aldrig nagonsin igen tanker ge oss pa att klattra berg.
Drivna av den kaxiga tanken pa att som forsta gangs-klattrare kampa oss uppfor varldens nast hogsta bergkedja, Cordillera Blanca, och lyckas overstiga Europas hogsta topp Mont Blanc (4800m) skrev vi upp oss pa en tredagarstur.
Ursakta spraket men fy helvete vad fruktansvart det var. Vi har aldrig matt sa daligt och varit sa fruktansvart utslagna i hela vara liv. Vad tankte vi egentligen? Att det skulle vara latt att klattra berg? Att det skulle vara mysigt att i komplett morker pa alldeles for hog hojd kampa sig upp och ned for steniga, branta bergsvaggar? Att hojden inte skulle vara ett problem efter att Lovisa under hela natten i base camp drabbats av kvavningsattacker? FRUKTANSVART FRUKTANSVART FRUKTANSVART!
Vi har aldrig varit sa redo att aka hem som nu.
Arequipa, Ica, Huaraz
Vi har inte sa mycket tid pa oss att skriva ett inlagg utan vi ska mest sammanfatta vad som hant sen vi skrev sist.
Forst begav vi oss fran Cuzco till Arequipa, Perus nast storsta stad, som i folkmun kallas den vita staden da den ar byggd av vit sten fran de omkringligande vulkanerna. I Arequipa besokte vi bland annat det beromda nunneklostret fran 1500-talet som ar som en egen liten stad. Klostret anvands fortfarande men nunnorna bor nu i nya avskilda byggnader och gar med pa att turister vissa timmar far besoka utvalda delar av klostret, i utbyte mot att staden restaurerar upp manga av de gamla byggnaderna som rasat i jordbavningar.
Arequipa
Fran Arequipa tog vi en nattbuss till staden Ica, belagen i den torraste delen av Peru. Val dar bosatte vi oss i utkanten av Peru i ett litet oas-liknande omrade (Huacachina) mitt ute bland sanddynorna. Forutom att vi agnade lite tid at att sola och bada i hotellets pool (vi kande oss fortjanta av det) utnyttjade vi sanden genom att aka sa kallad sandboarding. Som snowboard fast pa sand alltsa. De brantaste backarna (alla i gruppen undrade om det verkligen var sakert att aka nedfor dessa) tog vi dock pa mage vilket gick i en otrolig fart. For att gora turen annu mer kittlande aker man en lustigt utformad bil upp och ned for sanddynorna bade innan och efter sandboardingen. Det var lite som att aka berg- och dalbana fast med vetskapen att man inte har en sakerhet i form av rals. Ja, herregud.
Ica med sandoken
Fran Ica tog vi ocksa en tur till vad man kallar for "Poor Man´s Galapagos". Det ar lite som Galapagosoarna fast for lite fattigare personer alltsa (Galapagos oarna ar snordyrt!) och eftersom att vi ar fattiga backpackers nappade vi direkt. Forutom att vi fick se oar fyllda av guano (ni lite mer bildade vet kanske att guano ar fagelbajs som en gang tiden fick Europas stormakter att slass med varandra for att fa tag pa godslet vars kilopris oversteg guldets) stiftade vi ocksa bekantskap med sjolejon, pingviner, pelikaner och en mangd andra lustiga faglar.
Islas Ballestas eller "Poor Man´s Galapagos"
Nej, nu maste vi verkligen kila! Klockan ar atta och vi maste packa, ata middag och vila upp oss infor vart kommande aventyr. Vi vill inte avsloja nagonting men vi har tankt att utmana oss sjalva lite extra sahar vara sista dagar. For er som blir superoroliga nu kan vi saga att det ar som en lang vandring fast lite mer komplicerad. Justja, staden vi befinner oss i nu heter Huaraz och ligger i norra Peru.
Bered er pa nya haftiga bilder! Nua ar det inte langt kvar tills vi kommer hem!
Whitewater Rafting
Tillsamans med 18 andra personer och sex guider i 25 arsaldern, som dock fortfarande vantade pa att pasera hogstadiealdern mognadsmassigt, akte vi de 2 timmarna till floden. val dar fick vi vatdrakter hjalmar och flytvastar samt en kvarts instruktion innan det var dags att ge sig av. Vi gjorde ett forsok att komma med en grupp helst utan tontiga tjejer. Det gick dock inte sa bra. Med oss i baten fick vi fyra mesiga israeliska tjejer. Trots instruktion kunde ingen av dem padla sa som vi blivit visade. Inte heller ville de lyssna pa instruktorens engelska kommandon, utan gjorde istallet ett forsok att lara honom hebreiska. Efter att vi sjalva hade paddlat runt baten ett tag, var det svart att dolja skadegladjen nar tre av tjejerna ramlade av baten eftersom de inte kunde halla i sig tillrackligt bra.
Efter ett tag fick vi dock byta till platserna langst fram i baten vilket lyckligtvis innebar att vi slapp se deras patetiska forsok till padeltag och istallet fick njuta av upplevelsen. Det kandes ocksa battre nar vi sag att de andra batarna var fyllda med ungefar lika manga halvmesyrer till paddlare.
Trots att det var ca 9 manader sen regnperioden sa hade floden absolut sina vilda delar, med hoga vagor och starka strommar. Det ar vart allt febrilt paddlande for de stunder da baten ramlar ner for ett litet drop for att dyka ned i nasta vag sa att man blir helt blot, eller nar man dras med i en strom sa stark att man tappar kontrollen over baten och bara aker med.
Till sist tre orelaterade tillagg;
*Samma dag som white water raftingen var det lokalval i Peru. Vi fnittrade gott at att det 1. ar forbjudet att dricka i Peru dagen innan samt valdagen och 2. att rostvagran forlaggs med boter som 3. ar olika stora beroende pa om man ar "not poor", "poor" eller "very poor".
* Spana in det har och njut av hur samlat och demokratiskt vart alskade Bolivia styrs
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/mucka-inte-med-morales_5452577.svd
* Hamtat fran Linus facebook for er som inte anvander det (obs janitor = vaktmastare):
"Min
janitor undrade precis om jag haft några problem med rören. Då svarade
jag att jag inte märkt något och att det inte var en så passande tid
att kolla nu eftersom jag skulle iväg till jobbet. Då svarar han "OK,
inga problem jag finns här i eftermiddag. be mamma ring mig om ni
...skulle upptäcka nåt läckage". HAHAHA man ser alltså inte myndig ut?"
Hahaha Limpz, du fortsatter alltid att roa oss! Kanske inte ar sa konstigt att folk brukar tro att vi ar tvillingar/jag ar din storasyster trots allt /Lovisa
The one and only Machu Picchu
Det finns tva satt att ta sig till Machu Picchu. Antingen gor man en fyra dagars vandring langs nagot som heter Inkaleden som slutar i Machu Picchu, eller sa tar man buss fran den narliggande staden Aguas Calientes (som lever pa Machu Picchu-turister). Eftersom att Inkaleden for det forsta maste bokas minst sex veckor i forvag (vissa pratar om ett halvar) och vi dessutom verkligen inte hade tid till att vandra i fyra dagar valde vi bussalternativet. For att komma till Aguas Calientes tog vi ett tag pa fredagskvallen fran Cuzco. Vi hade inte bokat nagot boende men det visade sig inte innebara nagra svarigheter nar vi kom fram. Sa fort vi klev ut fran perrongen kastade sig en stor folkmassa pa oss som alla skrek ut priser for dubbelrum och viftade med sina sma bilder pa rummen.
Eftersom att vi hort att Machu Picchu upplevs bast pa morgonen innan alltfor manga turister hittat dit hade vi bestamt oss for att vara dar pa morgonkvisten. Vi fick dessutom hora att om man ville klattra uppfor Wayna Picchu (det storsta berget som syns i bakgrunden pa den klassiska Machu Picchu-bilden) var man tvungen att vara bland de fyrahundra forsta personerna pa plats da endast sa manga tillats bestiga berget per dag. Forsta bussarna upp till Machu Picchu avgar 5.30 varje dag och eftersom att man bade maste tavla mot folk som strommar in via Inkaleden samt via bussarna galler det att koa tidigt. Strax efter tre pa morgonen steg vi upp for att satta oss i ko klockan fyra.
Det blev en lang dag i Machu Picchu fran strax innan kl 6 pa morgonen till strax efter klockan tva pa eftermiddagen. Men oj sa bra det var! Staden ligger verkligen haftigt till hogt uppe bland en massa skogsbekladda berg och himmel som snabbt vaxlar mellan klarblatt till beckmorkt. Aven langre ned an staden kunde man se moln fort (extremt fort faktiskt) svischa forbi. Inramningen med den haftiga naturen gjorde mycket men staden i sig var ocksa fantastisk. Sa intakt och sa mycket storre an vad man forstar av bilder. Dessutom finns det manga lamningar pa andra av bergen inklusive hogst uppe pa Wayna Picchu dit vi gick. Man pratar om att runt 20% av staden aterstar att grava ut. Forutom det stora omradet som staden med dess kringliggande odlingsterasser tar upp sa kande man fort nar man kom in den urbaniserade delen hur stor den egentligen var. Det var ett virrvarr av hus och trappor som samsades med heliga tempel med religiosa eller astronomiska funktioner. Bara genom att vandra upp och ned for alla trappor i staden (inkafolket var verkligen ett bergsfolk!) far man sig en ordentlig work-out. Att dessutom bestiga Wayna Picchu adderade lite svettproduktion och kaloriforbrukning men oh sa vart det var! Utsikten uppe fran berget var helt underbar och darifran kunde man verkligen ta in Machu Picchus storlek samt se lamningar pa andra bergshallar som inte syns fran sjalva Machu Picchu.
Det finns manga teorier till vad Machu Picchu en gang var (Inkakungens sommarstalle t.ex.) och en av dem ar att det skulle varit ett religiost och spirituellt center. Vi bada holl med om att laget och stamningen i Machu Picchu verkligen skulle vara perfekt for en sadan plats.
Att besoka Machu Picchu var en av vara absoluta hojdpunkter sahar langt i Sydamerika. Ak hit om ni far mojlighet. Bolivia ar svarare att ge sig pa om man inte ar beredd att leva som en backpacker men Cuzco med Machu Picchu ar anpassat till rika amerikanska turister (och inte till en backpackers planbok, fy skams!).
En annan kul detalj som ni inte far missa ar att bergen i bakgrunden ser ut som ett manniskoansikte i profil. Vissa tror att "den vilande manniskan" ar en av huvudanledningarna till att Inkafolket valde just denna plats till att bygga Machu Picchu. For er som har lite svart att se det sa ar det hogsta berget (Wayna Picchu) nasan, berget langst till vanster hakan och de tva sma kullarna emellan ska vara lappar. Ogat syns tydligare nar ljuset ligger pa fran ett annat hall.
P.S Sa ju att vi skulle krossa Gnaget! Harliga Djurgarn! D.S
Inkaruiner runt Cuzco
For er som inte ar helt inforstadda med historien byggdes Machu Picchu nagon gang pa 1400-talet av Inkaindianerna. Nar spanjorerna kom och erovrade Inkariket glomdes den hogt belagna bergsstaden bort. Med tanke pa hur forstorda manga av de andra ruinerna narmre Cuzco ar var det nog tur att Machu Picchu blev forlagd i glomska under manga ar. Andra upptackta ruiner har dels blivit plundrade, dels forstorda av prestigeskal och dels forstorda da spanjorerna anvande stenarna for att bygga sina egna kyrkor. Manga ganger ar spanjorernas kyrkor byggda ovanpa gamla Inkatempel. Hur som helst var det en amerikan som 1911 upptackte "the lost city". Med sig hem till univeristetet Yale tog han en hel del vardefulla Inkaforemal och fortfarande ligger Peru i en bitter konflikt med Yale om vilka foremalen egentligen tillhor.
Aven i sjalva staden Cuzco finns det spar av Inkamurar och som tidigare namnt ar manga kolonialbyggnader byggda ovanpa Inkastrukturer. Dessutom finns det manga ruiner belagda strax utanfor Cuzco och aven en liten langre bit bort i en dal som kallas "Den heliga dalen". For att kombinera vart nya gemensamma favoritintresse ridning (atminstone ar det min plan att Niclas ska halla uppe sin nyfunna hastkarlek) och ruinutforskning bokade vi en tre och en halv-timmarstur till fyra ruiner precis utanfor Cuzco. Ridningen skulle paga i ca tva timmar och sedan skulle en och en halv timme vigas at de olika ruinerna. Blasta blev vi och istallet for en harlig upplevelse fick vi rida pa varldens trakigaste hastar i tjugo minuter ouppfor en stenig kulle, ta en lokalbuss och besoka tva ruiner sjalva, rida tio minuter tillbaks till ranchen (da det gick lite snabbare i nedforsbacke) och sedan sjalva ga langs vagen och besoka de tva aterstaende ruinerna. Dessutom var pojken som skulle ridit med oss totalt inkompetent, gick bakom oss hela tiden istallet for att sitta pa en egen hast och slog bara hastarna med en pinne hela tiden. Vid ett tillfalle slog han till och med pa hastarna sa att de hoppade ut i en trafikerad vag. Nog fick vi, hoppade av hastarna och efter ett fullkomligt lonlost gral pa spanska (fick i alla fall in att pojken behandlade hastarna daligt och att deras tur sog, alltid nagot) utan framgang insag vi att vi fick ta striden med var travel agency istallet nar vi atervande till Cuzco. Vi fick i alla fall se alla ruinerna och dessutom gav travel agency:n oss halften av priset tillbaka.
Foljande dag, vilket ar idag, tog vi en busstur till "Den heliga dalen" for att utforska tre mer valbevarade (da de varit langre ifran spanjorernas kyrkbyggar-klor) stadslamningar. Dessutom hade vi med oss en guide. Guiden var helt okej men inte mer, lunchen var graslig och dessutom borjade det sporegna vid den andra ruinen. Inte heller denna upptacksfard var alltsa helt optimal men om vi ska se det positivt sa var den i alla fall battre an gardagens. Ruinerna var verkligen mer intakta och intressanta ocksa. Dock kanner vi att det nog varit lite onodigt att aka och besoka sa manga "halvdana" ruiner nar vi anda ska till Machu Picchu, den basta av dem alla. Staderna Pisaq och Ollantaytambu var i alla fall sevarda och ratt imponerande i storlek. Att de aven var relativt intakta gjorde det lattare att fa en forstaelse for hur de faktiskt sag ut en gang i tiden.
Exempel pa hur spanjorerna byggde over redan befintliga Inkabyggnader. Den ovre vita delen ar en spansk kolonialkyrka och den nedre stenmuren ar en Inkavagg.
Annars har vi haft nagra trevliga dagar i Cuzco som ar en underbart vacker stad. Glada ar vi ocksa att tidskillnaden mellan Europa och Peru gor att vi far se Champion´s League-matcherna som lunchunderhallning har vilket ar himla bekvamt. Matcherna, nagra snabba blickar pa svd.se da och da, vara andlosa diskussioner om hur fantastiskt daliga Sverigedemokraterna ar samt era underbara kommentarer (fortsatt med dem!) haller oss nara er alla mentalt. Ska bli kul att se (eller lasa om) Djurgar´n banka skiten ur Gnaget nu pa sondag som revansch for hockeyn ocksa. Glom var hockeyeufori fran forra sasongens Elitserieslutspel (da Niclas officiellt kom ut som en nyfralst sportnord). Hockey ar ingen riktig sport.
Tack aven for alla fodelsedagshalsningar som kom fram pa olika satt! Och till Mimmi och Mamma; Yes, en rosa alpackaponcho ar inhandlad men jag ar pa jakt efter fler!
Puss och kram till er alla! Nasta uppdatering kommer antagligen lordag kvall (sondag morgon for er) da vi kommer tillbaka fran vart Machu Picchu-aventyr. I annat fall ska vi forsoka uppdatera efter var planerade White Water Rafting pa sondag.
¡Hasta la vista!
Hipp hurra pa Lovisas fodelsedag!
Efter La Paz akte vi direkt till Cuzco i Peru via Lago Titicaca, varldens hogst belagna navigerbara sjo (dvs tillrackligt stor for att kora en bat pa). Eftersom det p.g.a. struliga busstider hade slosat sa mycket tid for oss att stanna dar och eftersom inkaruinerna pa Isla del Sol arligt talat verkade minst sagt oimponerande valde vi att bara ta lunch i Copacabana, vilket ar den viktigaste staden som ligger runt sjon (och som gett sitt namn till stranden i Rio). Lyckligtvis fick han vi fa oss en bra titt pa sjon bade fran lunchstallet och fran bussresan som gick langs med sjon. Vi han ocksa springa upp till Copacabanas vackra kyrka, dar man traditionsenligt valsignar alla bilar genom att hanga varldens alla utsmyckningar pa dem.
Vagen till Cuzco. Sahar lever majoriteten av alla manniskor i tre landerna vi besokt.
Pa Lovisas fodelsedag vaknade vi runt nio efter den ganska langa bussdag vi hade dagen innan. Vi fick fira henne utan tarta, och p.g.a. seg personal trodde vi nastan att vi skulle fa fira den utan frukost overhuvudtaget. Efter en halvtimmes hungrig vantan kom till slut frukosten ut. Lyckligtvis sa var den bra, med nypressad apelsinjuice. Inte helt overtygade av servicen valde vi att hitta annat boende (vart rum hade heller ingen nyckel eftersom de slarvat bort den, sa vi var tvugna att ga till receptionen varje gang vi ville komma in i rummet). Okej, helt arligen bytte vi snarare for att vi ville komma till nagot stalle med fler backpackers som vi skulle kunna ga ut med pa kvallen. 
Efter att ha gatt runt nan halvtimme i centrala Cuzco lyckades vi fa tag i ett rum for en natt pa stadens framsta party-hostel, och tre pa ett annat riktigt schyst stalle ett kvarter bort.
Val incheckade gav vi oss ut for att utforska staden en aning. Cuzco ar en valdigt trevlig stad med mycket inkatradition och spansk kolonialstil. En gang i tiden var detta Inkarikets huvudstad vilket marks framforallt i utkanterna dar det finns kvar manga ganska stora lamningar, detta kommer vi dock till i nasta inlagg. Inne i sjalva stadskarnan ar det snarare den spanska stilen som dominerar. Det liknar lite Palma fast med vakert snidade trabalkonger pa precis varje hus runt de centrala torgen. Defenitivt en av de trevligare stader vi varit i.
Hemkomna fran var lilla vandring var det dags att valja aktivitet for dagen. Det stod mellan antingen hastridning eller nagot vi varit lite smasugna pa sen vi sag det i Salta: Bungy-jumping. I Salta sag vi en anlaggning med 45 meters hojd som vi inte tyckte sag speciellt laskig ut. Vi bestamde oss da for att det inte var vart det om det inte var lite hogre atminstonde. I Cuzco markte vi att de hade Sydamerikas hogsta, 122 meter. Bara att passa pa med andra ord antog vi...
Vi bokade in oss tva timmar framot for att ha tid att ata lunch i god tid innan, vilket kandes fordelaktigt. Ju langre tiden gick desto mer insag vi att vi hade anmalt oss till att hoppa Sydamerikas hogsta bungyjump, glada 40 meter hogre an frittfall, fast hangandes i ett snore istallet for sittandes i en stol. Ganska nervigt.
Till anlaggningen akte vi i alla fall. Val pa plats fick vi valja mellan att hoppa fran toppen alternativt att skjutas upp dit fran marken. Efter att ha lyssnat pa tre personer som gjorde bade vanligt bungy och uppskjutet bestamde vi oss for att skjutas ivag fran marken ("more adrenalin" och "way more fun" enligt dem). Det gar till sa att man spanns fast i bungysnoret som sedan spanns uppat samtidigt som man sitter fast i marken med en hake. Nar man ar reda drar de sen bort haken vartefter man skjuts upp i luften.
Eftersom det var Lovisas fodelsedag fick hon valja att aka forst. Nar linan holl pa att spannas sa hon att hon faktiskt inte kande sig speciellt radd. Ungefar tre-fyra minuter senare nar hon kom ned igen var installningen en helt annan. Hon darrade om handerna och skratt-skrek att det var det absolut varsta hon gjort (vilket gjorde mig inte liiite nervig infor mitt hopp).
Lat mig forklara hennes reaktion genom att beskriva vad som hander under de dar tre minutrarna.
Forst spanns linan mer och mer vilket tar nagra minuter, under vilka man hanger nagra decimeter upp i luften spannd mellan marken och linan upp i luften. Under tiden passar de pa att hanga pa en en hjalm, ett nackskydd och en superman-cape. Pa tre drar de allt var de kan i ett snore vilket gor att man lossnar fran marken. Inom en tid som jag skullle uppskatta till under tva sekunder ser man sedan marken forsvinna dryga hundra meter under en. Det gar SJUKT snabbt. Val uppe dras men inte langre nagonstans av en lina och gravitationen borjar ta ut sin ratt. Dar uppe far man sedan ca tre sekunder lugn precis som man haller pa att vande hall. Det ar javligt hogt upp men det hinner man inte tanka pa speciellt noga innan det borjar igen. Till var stora olycka vands man da upp och ned och paborjar sin fard nedat med huvudet mot marken, dvs som i ett vanligt bungyjump. SKillnaden ar att man har ocksa har en jakla fart sidledes vilket far till effekt att man under de foljande minutrarna kastas som en trasdocka upp och ned, till hoger och vanster, rattvand och felvand. Vad Lovisa skrek dar uppe vet jag inte (det ar for langt bort), men sjalv holl jag mig till att konstant i tre minuter skrika "herregud, fuck, fuck, fuck, herregud, helvetes javlar, fan, fan, fan, fan" o.s.v
Driftigt nog filmade vi det hela inklusive de forsta orden vid nedkomsten, vilket vi kan lova definitivt ar bra underhallning att titta pa.
All in all skulle man kunna saga att det har nog var en av de sjukaste saker vi nagonsin gjort, vilket bla illustreras av Lovisas kommentar till det hela: "Jag trodde pa fullaste allvar att jag skulle do".
Nu tanker vi tillbaka pa det hela med skrackblandad fortjusning, aven om en alltfor inlevad aterblick framkallar latt illamaende och nagan slags post-traumatisk stress. Kul och minnesvart var det i vilket fall som helst, och ingenting jag planerar att gora pa min tjugoarsdag...
Efter denna minst sagt hektiska upplevelse fortjande vi definitivt en avkopplande middag. Med en ordentlig middagspeng fran Ann i handen (tack!) bestamde vi oss for att prova nagonting annat an var vanliga max 25 kronor maltid. Med nagon slags osanolik tur fick vi prata med agaren till hostelet som vi bodde pa som bott i Cuzco i snart fem ar och vars storsta intresse var att ga ut och ata gott. Han kunde precis alla battre krogar i hela staden och tipsade oss om en massa olika stallen. Vi valde det vi tyckte verkade mest speciellt, en superdesignad restaurang dar vissa av borden var akvarium och till och med toeletterna var sevardheter. Jag tror inte riktigt att man kan beskriva hur otroligt speciell restaurangen var men nyckelorden ar: extremt mycket detaljer, kitshigt, 20 discokulor och flygande grisar i taket, notan levereras i en skattkista, en stor angel malad pa vaggen bakom bortendern, en enorm staty som liknade djavulens rustning och sa saklart klassiska gamla badkar med fiskar och vaxter i med en glasskiva over som bord.
Maten vi serverades var ocksa ingenting annat an fantastisk: riktigt fin oxfile med rodvinssky och smatt syrliga gronsaker, ingerfarepotatispuree och en sallad med passionsfruktsbalsamvinager och sesamfron. Verkligen konstiga och speciella smaker som dock passade helt galet bra tillsammans. Nagot av det basta jag nagonsin har atit. Till efterratt kom de in med en vit chokladmousse med barsas och ett ljus i.
Efter middagen hittade vi ett par trevliga personer i vart hostels bar dar vi hangde fram till stangningsdags da vi tillsammans med ovriga bargaster och personal gick ut till tva nattklubbar i Cuzco. Efter att ha varit uppe i nastan 24h ramlade vi i sang kl 5 morgonen efter. Pa grund av diverse biverkningar av ett alltfor stort intag av alkohol gjorde vi absolut ingenting dagen efter forutom att pallra oss ned till restaurangen i hostelet for att kaka lunch. Till middag fanns det ingen ork.
Varldens farligaste vag
Vi cyklade ned for World´s Most Dangerous Road, i folkmun kand somn Death Road, och overlevde.
Death Road blev for nagra ar sedan utsedd till varldens farligaste vag och som det later har otroligt manga liv abrupt fatt ett slut pa denna vag. Vagen ar en lang och otroligt smal oasfalterad (vilket innebar sjukt mycket losa stenar) vag som i hojdledd letar sig 1200m ned genom att slingra sig runt opalitliga berg. Pa de absolut flesta stallena ar vagen pa tok for smal for att tva fordon skulle kunna motas och till det kantas vagens ena sida konstant av otacka hoga stup. Den andra sidan kantas av hoga bergvaggar som bjuder pa forradiska stenras, jordskred och vattenfall.
Ser ni den smala vagen ovanfor stupet?
Jag (Lovisa) hade innan vi begav oss till Sydamerika bestamt mig for att absolut inte beblanda mig med denna galenskap. Jag havdade att ingen som kant mig ett langre tag nagonsin skulle satta mig pa en sa farlig vag med cykel. Jag har en ratt trakig cykelhistoria som bland annat inkluderar rullstol pa Disneyland, forstar ni. Efter att ha klarat av denna strapats kan jag dock med gladje konstatera att den klumpiga lilla unge som ni alla kanner mig som har forvandlats till en cykelprimadonna.
For att gora en lang historia kort borjade vi cykelturen pa 4700m hojd en tidigt fredagsmorgon. Vi blev tilldelade diverse utrustning och instruktioner och sedan korde vi nagra provdistanser pa kanske 5 minuter at gangen nedfor berget. I borjan bromsade vi (i alla fall jag) vart hardaste och var livradda for att tappa kontrollen. Ganska snabbt blev man dock varmare i kladerna och vagade oka farten. Snart borjade man aven njuta av att kora om personerna framfor. Nastan besviken over att inte Death Road var farligare, vagen var asfalterad, tvafilig och med racken som skyddade fran de flesta stupen, insag jag en halvtimme ned mitt misstag.
- Aha, fan. Sa det har var bara transportstrackan ned till sjalva Death Road?
Man har namligen byggt en ny sakrare vag som nu for tiden ersatter Death Road och det var denna som vi fick varma upp pa. Efter ett tag kommer man till ett vagskal dar man kan valja om man vill fortsatta pa den nya vagen eller Death Road. Det var dar laskigheterna tog fart pa riktigt.
Nar vi satte igang pa den sjukt steniga, sjukt smala och sjukt laskiga Death Road borjade vi med att bromsa om mojligt annu hardare an vi gjort nar vi forst fick prova pa den tidigare vagen. Alldeles for snart borjade "bromsfingrarna" att varka och man fasade infor kommande tre timmar. Forutom vissa extremt laskiga kurvor och passager (framforallt nar de berattade hur cyklister tidigare dott dar) blev man aven pa Death Roas modigare och vagade cykla mer och mer fartfyllt. Till slut tog tavlingsinstinkten over helt och sa satsade jag jarnet for att kora om sa manga som mojligt. Det var inte forran under vagen upp (efter lunch pa ett djurharbarge) i buss som man blev helt knasvag av tanken pa hur fort vi faktiskt cyklade vissa farliga passager av Death Road.
Men men, slutet gott, allting gott och here we are- still going strong!
Ska for ovrigt passa pa att namna Varldens hogst belagna huvudstad La Paz lite medan vi anda haller pa. La Paz ar en valdigt charmig stad med en forbluffande mix av traditionellt kladda kvinnor och kostymkladda affarsman (och allt daremellan saklart). Staden ar belagen i en dal vilket utgor en otroligt haftig syn. Dagtid kan man skymta snotackta berg som sticker upp bakom de hoga hurbekladda backarna som omger staden. Nattetid bildar ljusen fran alla omkringliggande hus en vacker stjarnhimmelsliknande fond. La Paz kanns inte alls sa farlig som folk verkar ha fatt for sig utan sa lange man inte ar dum (vi gar till exempel aldrig runt med mer pengar an vad som racker till lunch) klarar man sig utmarkt. Ett annat typiskt karaktarsdrag for La Paz ar att staden verkligen kanns som en sydamerikansk huvudstad. Inga gator ar helt raka utan alla ringlar sig som ett trassligt garnnystan. Finns det ens nagra horn i La Paz? undrade vi nar vi sag kartan for forsta gangen. Horn finns det, men fraga oss inte hur det ar mojligt. Eller om vi sager sahar istallet; I Bolivia ar allting mojligt. Kul ar ocksa att staden ar byggt pa sa manga olika hojder att det ar backar och broar overallt.
Nu ska vi skriva ikapp lite inlagg fran Peru dar vi numera befinner oss. Peace out!
